Jag hör hockeyspelare efter hockeyspelare stolt deklarera att de strävar efter att "hjälpa" laget. De säger inte att de vill "bli en i laget", utan de kommer just för att hjälpa. Jag tänker i mitt stilla sinne: lagandan, klubbandan - vart tog denna vägen? Den kräver ingen "hjälp" och hör sen.
Är pengarna boven i dramat, måste detta med kärleken till en klubb kastas på nostalgins sophög? När "mitt" lag Brynäs ledning uttalar sig om en spelare, kan det komma: "anställd". Jag bara väntar på att få höra "medarbetare".
Alla dras över en kam. Anonymiseras, förvandlas till utbytbara kuggar i det organisatoriska maskineriet. Utan kontrakt tillgängliga på en "marknad", så talar "sportchefer" och "klubbdirektörer".
Herregud! Var är elden? Giv mig bättre tider åter!
Ibland skriver jag om "Brynäsandan" och utgår ifrån att alla förstås vet vad som åsyftas. Kanske tarvas en utläggning.
Jag brukar notera "Virvelvinden från Vuollerim" på stans gator, Lars-Göran Nilsson. Blixtsnabb på isen, avsågad klubba som han höll i med en hand. En fröjd att bevittna hans framfart på isen.
Jag har en gång, utan att lägga band på mig, tilltalat honom på trottoaren. Till och med pekat på honom och vördnadsbjudande med darr på stämman utbrustit: - En av de största! Jag tror inte att han tog illa upp. Tvärtom.
Nå, han avslöjade en gång hur han till en början skrämdes av den tuffa stämningen i Brynäs omklädningsrum inför en match. Nästan så att han tänkte hoppa på Lapplandspilen och återvända norrut, tyckte det var rent otäckt hur spelarna gick an. Rena tigerburen.
Det skreks och bråkades högljutt, med Tigern (!) i spetsen, om hur man skulle spela. Det var spelarna - alla spelare men kanske med de tongivande i spetsen - och ingen mer eller mindre allsmäktig "coach" som bestämde taktiken.
Väl samstämda och överens slöt man leden, skrinnade sammanbitna ut på isen för att sopa densamma med motståndaren. Det kallar jag Brynäsanda! Alla för en - en för alla. Som bortblåst förliden säsong under Peter Andersson som lekte boss och höll på, kulturförstörare.
Klart det gick åt skogen.
Häromdagen på Leufsta värdshus i Norduppland, i samband med en rejäl och mättande lunch på fläsk och raggmunk. En man klev artigt och förekommande åt sidan när jag var på väg till bordet. Jag tackade förstås, möttes av svaret: - Ingen fara!
Ett uttryck som smittar, ofta kan höras. Inte: - Ingen orsak. Aldrig det civiliserade, gentlemannamässiga: - Jag ber. Utan: - Ingen fara. - Nå, vilken tur då! Höll den knarrige gammgubben på att muttra i Leufsta.
Själv försöker jag så gott det går att vara uppmärksam på föreliggande smittorisk, inget vaccin finns för närvarande att tillgå. Jag vill ju gärna hjälpa (hoppsan!) det svenska språket att bestå i en vårdad, nyanserad form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar