Jag minns en övernattning i en trång våningssäng en iskall vinter sent 70-tal i radhustrista Ballerup utanför København, på min väg med tåg och färja till Aalborg och vännen Erik.
Värden i Ballerup, Helge och knuten som fackföreningsforskare till Handelshøjskolen i den danska huvudstaden, hade sett konsertfilmen The Last Waltz med The Band och var alldeles tagen. Milt uttryckt.
Lika tagen som jag blev häromdagen när jag slukades av musikdokumentären Once Were Brothers. Titeln efter en sorgsen, tillbakablickande sång av The Band´s frontfigur Robbie Robertson.
Dels blev jag vemodig så in i baljan vid minnet av mitt eget band, som förstås aldrig var i The Band´s klass. Men känslan under rep och att stå på scenen: göra något tillsammans, generera dynamik. Ibland ett rent flow, magiskt, oförglömligt - att det kan bli så. Och det bara händer, oförutsägbart.
Fullkomligt hänryckt av den kreativitetsbefrämjande miljö som Bandet skapade, i källaren till en vanlig kåk och med en enkel bandspelare. Fatta, det sitter i huvudet, inte i tekniken.
I Woodstock, där de bodde kollektivt och hela tiden skrev ny musik. Clapton kom upp till Woodstock, hoppades få joina bandet. Men, icke. Han föreslog att de skulle jamma, snabbt till svar: - Vi jammar aldrig, vi skriver nya låtar!
Och alla involverade, yrstyva musiker, i denna oavbrutet pågående skapelseprocess. Även om Robbie var the great guy. Kompositörsgeniet, poeten. Oerhört målmedveten ända sen tonåren, visste vad han måste göra med sitt enda liv, bergtagen av Screamin’ Jay Hawkins.
En tät sammanhållning i The Band, de var brothers, som var hur stark som helst. Innan drogerna, värst heroinet, kom in i bilden och skar i Bandet. Ett skäl till att Robbies vackra hustru utbildade sig till drogterapeut.
Jag sitter alldeles tagen och förbi och tänker: - Varför, oh lord, kunde inte jag ha fått uppleva en sån arbetsplats, eller varit med och skapat en som den i Woodstock, i källaren till det skära huset?
Svinfult hus, men rena idéfabriken. Ingen gräns dragen mellan arbete och fritid. Dygnet har tjugofyra timmar, that´s all.
De gräsliga arbetsplatser jag spenderade oersättlig livstid på: så mycket energi som krävdes "bara" för att mentalt överleva! Så ofria, så oinspirerande "medmusikanter". Varför stannade jag kvar, var jag inte riktigt klok?
Omtänksamma vänner, bland dem en yngre dramaturg på Folkteatern som jag skrev och iscensatte saker tillsammans med, försökte sparka mig i baken för att jag skulle ta mig fri. Men jag gled fegt undan. Skyllde på nåt.
Jag hade fördomar om Bandet, bara att tillstå med rodnande kinder. Kompgrupp till Dylan, inte mer. Jojo. En av de musikaliskt bästa och mest tongivande grupperna. Inspirerade Springsteen, Morrison, Neil Young och andra hot shots. Glöm Dylan i detta sammanhang.
Och så en rolig grej: Robbie avslöjar i Martin Scorseses fullödiga produktion, han är för övrigt bra på musikdokumentärer den där Scorsese, att texterna bara kommer till honom. Han överrumplas av dem.
Jag knyckte genast det fiffiga ordet för hur det går till när jag själv skriver: jag blir med text. Jag överrumplas.
Och jag överrumplades, kneps med hull och hår, av filmen, den finns hos C More. Av varenda minut. Njöt. Grät utan att hejda mig när Once Were Brothers framfördes mot slutet av Robbie. Blev alldeles varm. Jublade. Sjöng högt med i The Weight, I Shall be Released och The Night They Drove Old Dixie Down. Hänfördes.
Vad du gör, se den! Jag käkar upp min keps om du inte älskar den lika mycket som jag, jag lovar och svär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar