Ut och jobba med dig!

”Om man skall vara kvar på Hennes måste man säga ja och amen till allt som påbjuds uppifrån.” 

Ung, kvinnlig anställd inom den stora koncernen som naturligtvis inte vågar framträda med sitt namn. Risk för repressalier från tyranniska chäfer om man tar bladet från munnen, öppet kliver fram. Yttrandefrihet på en svensk arbetsplats? Glöm det. 

Exemplet är inte unikt, ingen enstaka röst. Utan vittnar snarare om något generellt på samtida svensk arbetsmarknad. Jag har ju även hört om förhållandena på Espresso House och andra arbetsplatser, liknande vittnesmål från rädda medarbetare, måna om sitt jobb. 

Management by fear, detta ökända fenomen som borde vara utrotat inom moderna organisationer. Men förefaller vanligare än någonsin. 

Förr slog sig Sverige för bröstet med sin fulla sysselsättningspolitik och anställningstrygghetens arbetsmarknad. Ett föredöme för andra länder denna blågula arbetsmarknadspolitik. 

Allt som bortblåst och väck över en natt. Nu talar vi dagligdags om sms-ekonomi och gigekonomi. Fenomen som normaliseras i språkbruket, som vore de oundvikliga naturtillstånd och inte kunde motverkas. 

Ord är viktiga, tenderar omedvetet att framkalla positiva associationer. Varför inte säga som det är? Daglönarsystem. Timspring. Slaveri. När profitörerna förskönande surrar om "flexibilitet" och "job-on-demand".

Tillfällig anställning utgör en allt vanligare anknytningsform till en arbetsplats. Allt mer avlägsen blir den fasta anställningens trygghet. 

Och man skall ovillkorligt stå till den nyckfulla arbetsmarknadens förfogande. Inga skyddsnät: försämrad a-kassa, svårare att bli sjukskriven. 

Ut och jobba med dig, du rättslöse! Vad väntar du på? Är du arbetsskygg?

Arbetsköparens marknad och fackets försvagade roll. En för den inkomstberoende lönearbetaren minst sagt olycklig kombination. 

Även professionella, högutbildade och som genom sin formella legitimation borde vara självgående och starka på en arbetsplats, hotas av otrygghet och utsatthet. Sedan länge sker en försvagning av de professionella, en deprofessionalisering. 

Ingen professionell grupp - journalister, läkare, universitetslärare - är längre fredad och undantagen. 

Förr skulle man vara en Stann-Anders, inte en Hopp-Jerka. Den senare fördömdes av arbetsköpare och fack. På samtidens arbetsmarknad utgör däremot den senare figuren idealet. 

Dock ofrivilligt. Och det gäller att stå med mössan i handen, om man vill komma ifråga för ett "gig".  

Det oorganiserade prekariatet växer. Allt fler, i skiftande branscher, dras ned i liknande prekära villkor. Samtidigt brist på sammanhållning och just organisation, var och en sig egen (o)lyckas smed. 

Marxister brukar skilja mellan klass i sig och klass för sig, prekariatet (dock ingen klass i den traditionella marxistiska  bemärkelsen) tillhör den första kategorin. Splittrat och heterogent, icke-relaterade individer i samma situation. 

Only the fittest survive, en devis att kludda på toalettspegeln. Att betrakta varje morgon. 

Ken Loach´s verklighetsnära film Sorry we Missed You (2019) fångar på pricken den "nya" arbetsmarknaden, det hänsynslösa arbetslivet. Rena rovdriften på människor, i längden pallar ingen. Bara en fråga om när man inte orkar längre, utan brakar ihop. 

Lägg till robotisering i allt högre takt. Kampen om de kvarvarande, icke-robotiserade och okvalificerade jobben ökar. Huggsexa vidtar, inga höga krav blir möjliga att ställa för den hugade. 

Enda alternativet: grundtrygghet i form av en generell medborgarlön. Men var är den folkliga mobiliseringen, den politiska rörelsen? Jag ser varken det ena eller det andra. 

PS. Inom ramen för EU:s "sociala pelare" diskuteras nu så kallade "minimilöner" för samtliga länder inom unionen. Gamle fackbasen Löfven har inte satt ner foten, tvärtom. Hög tid med andra ord att ta kamp.