Tupparna i Toscana

Toscana, detta böljande paradis med alla sina vingårdar, de senare populära att uppköpas av amerikanska filmstjärnor med många bucks på fickan, motsvarade på alla plan mina mycket högt ställda förväntningar. 

Precis så vackert som jag föreställt mig det, som spelades upp en feel good-film. Jag hade kunnat svära på att jag hörde ljuv bakgrundsmusik, typ Vivaldi eller Corelli.

En stor upplevelse att få komma till den med behag åldrade staden San Gimignano (bilden) med de omtalade tornen. Strosa runt på gatorna iförd halmhatt och sandaler, läcker gelato, smakande limone, i nypan. 

Men varmt, så attans varmt under hela vistelsen mitt i den värsta högsommaren. 

Temperaturen kunde avläsas med hjälp av den raggiga byracka som vaktade, nåja vaktade och vaktade, vingården där vi hyrde en lägenhet. Var det mycket varmt, lufsade han försiktigt ut och lade sig under ett stenbord i trädgården, till skydd mot den brännande solen. 

Och förblev där liggande under dagen. Djupt sovande vad som än utspelade sig runt omkring honom. Vid solnedgång slank han in i huset, till vilket ytterdörren alltid stod halvöppen.

Var det alltför hett för att det skulle vara det minsta behagligt att vistas utomhus under den brännande solen, lämnade han inte huset. Utan förblev snusande i sin flätade korg i den behagliga svalkan inomhus, gosedjur mellan framtassarna. En ekorre i tyg.

Det krävdes ingen termometer, bara att hålla ögonen på jycken. Avvek aldrig från sitt inlärda beteende. Efter hur hunden agerade kunde den väntande dagen planeras, vilka kläder som var lämpliga. 

En tidig morgon väcktes jag av ett förfärligt, högljutt kuckelikuande strax utanför huset. Det trängde in trots tjocka träluckor för fönstren. Nyfiket snabbt upp med fönstret för att undersöka vad det i himmelens namn var fråga om. 

Under värdinnans sovrumsfönster några tuppar som med sträckta halsar gav ljud på hög volym upp mot fönstret. De var definitivt ute efter att väcka sin matmor, påkalla hennes uppmärksamhet.  

Fönstret öppnades långsamt, som skedde det motvilligt av någon anledning. Den yrvakna värdinnan kastade, efter ett skuldmedvetet ”scusa”, ut något ätbart till de hungriga. Det var som om ljuden ändrade karaktär när tupparna väl börjat frukostera. 

Lät mer belåtet, mindre uppfordrande och irriterat. Så där ja, nu är allt som det ska. Dagen kan äntligen börja och inte på fastande mage. 

Varje morgon och samma tid exakt samma procedur. Uppe med tuppen, som man brukar säga - kunde inte stämt bättre än här. Aldrig att den unga värdinnan, inte under vår vistelse i alla fall, föregrep frukosterandet genom att kliva upp före tupparna och överraskande ta dem på sängen. 

Värdinnan talade utmärkt, felfri engelska. Men jag pratade aldrig med henne om det som förundrade mig: Att det inte var bara en enda tupp på gården. 

Jag trodde i min okunnighet inte att tuppar - dessa vandrade fritt omkring på gården, dag som natt efter vad jag förstod, något hönshus inte att upptäcka - kunde samlas i flock utan att det utbryter kurr med vassa näbbar och klor. Emedan det skall demonstreras vem som är herre på täppan.  

Tupparna i Toscana kunde utan tvekan samleva utan att bråk uppstod. Kanske är de av en särskild sort dessa i Toscana. En sort som aldrig tuppfäktas, aldrig gör upp om vem som skall vara boss. 

Och som inte mycket mer begär av tillvaron än att frukosten serveras på samma tid varje dag. Kanske befjädrade damer att förlusta sig med. Men jag såg ju aldrig några, måhända fanns de på granngården i fjärran.

Utan damer - osökt tänker jag Cornelis´Hönan Agda - inget liv att tala om för en tupp. Det kan jag inte tro. Att dagligen serveras frukost räcker inte.