”Man hör och ser och tänker och glömmer det man hör, ser och tänker, och åldras, var och en på sitt för honom medfödda vis i ensamhet, oförmåga, oförskämdhet.” (Thomas Bernhard)
Nej, det finns inte längre något hopp för oss arma mänskliga varelser, ingen enda liten utväg. Eden, den totala institutionen, med syfte att kontrollera förehavanden och tankar, representeras sedan länge inte av någon asyl belägen långt från bebyggelse och vanliga människor.
Den har flyttat ut i samhället, om vi som varken är forskare eller politiker insisterar på att fortsätta välja den alltmer problematiska benämningen "samhälle" med alla bibetydelser som av historiska och nostalgiska skäl envist häftar vid den, och suddat ut den flytande gränsen mellan institution och omvärld.
Och, förresten: det finns inga vanliga människor som i kraft av sin vanlighet kan tillåtas att gå fria, färdas helt fria, nu och fortsättningsvis.Ty, vem är vanlig? Och vem är oskyldig, kan ens resa anspråk på det?
Utanför det med kaserner utrustade Dårhuset, en gång placerat någon mil från stadens centrum för att de "normala" skulle slippa få de "onormala" inkastade på näthinnan, ligger en kyrkogård med fler än tusen patienters gravar.
Godtyckligt diagnostiserade, avhumaniserade varelser transporterades mot sin vilja till Dårhuset och förvarades medicinerade med pacificerande psykofarmaka, kemiska tvångströjor, där livet ut.
Ja, blev kvar även efter döden. Med bleknade, framgent onödiga diagnoser. Och tystnade protestskrik, hängande anletsdrag efter neuroleptika som slätats ut i kortfristig väntan på förruttnelsen.
Inga gravstenar, inga individuella namn och specifika årtal - en massgrav för dumpade själar. Allt som återstår en ytterst välskött, plan gräsmatta. Under den således alla dessa döda, en nedtystad minnesbefriad lund.
"De döda glömmer inte", textade en skriftställare. Men vilka uttryck tar sig denna vägran eller fysiska oförmåga att glömma? De levande och de döda talar inte samma språk, den kommunikativa samvaron existerar inte. Det ropas och suckas i den mörknande natten - stannar därvid.
En gång i tiden behövde Makten vanliga människor, men inte längre. Makten behöver inga människor, oavsett vad dessa kallar sig - eller tror sig vara.
Om du räknar dig till de vanliga människorna, ge upp hopp och drömmar. Om du räknar dig till de ovanliga människorna, då har du redan slutat att hoppas och drömma.
"Jag har genomskådat allt", vrålade narren bultande på den tunga porten till ett tomrum. Innanför den ingen enda, vare sig över- eller underordnad, som kunde ta emot detta tillkännagivande.
Bakom sanningens port en övergiven skådeplats, en slokande ridå, murknade plankor. En gång blodröda och nymålade - sitt inte här.
Vem är vanlig? Vem är oskyldig?
Och jag hör som ekot från en mycket avlägsen tid: Du behöver inte! Du behöver inte!
Bild: Thomas Bernhard (1931-1989).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar