I dödsriket behövs inga skor

Somliga går i trasiga skor, säg vad beror det på. 

Veckoslut i Malmö på ett icke-kedjekopplat hotell. Och det känns från första stund som att begå en nostalgisk tidsresa tillbaka till 50-talet, hotellets genuina atmosfär svarar fullt ut för detta. 

Det 50-tal som enligt min framlidna syster och hennes bortgångne man var det utom konkurrens bästa decenniet efter kriget. 

Vad betydde det mer exakt? Det redde vi aldrig ut. Kanske hade det med ekonomin att göra, deras privata. De fick, som man sa, det bättre ställt. Mot slutet av decenniet införskaffades tv-apparat med skafferitrollen Humle och Dumle, och envist hoppande svartvit bild. 

Själv minns jag från 50-talet en tur om sommaren till Göteborg och Paddan som det nöjesåktes med på kanalerna. Göteborgssonen Ingos vinst över Floyd, väckarklockan ställdes så att vi inte missade fajten sent på natten enligt svensk tid. 

Och så förstås, min älskade mormors bortgång. Jag hade inte hunnit fylla tio.Det var som om döden kom in i mitt liv riktigt på allvar. Jag förstod med ens, utan att ha bett om det, att man kan dö och att alla måste dö. 

Det var en för tidig, livet förmörkande insikt. Och döden har sen dess funnits med i mitt liv, om man kan formulera det så. Egentligen en existensens orubbliga premiss för oss alla, ingen undantagen. 

Nattportiern på hotellet är vänlig utan fjäsk, men ser så trött och sliten ut att vi reagerar. Vi får för oss att han uppgivet insett att hans liv inte kommer att ändras, det kommer att vara nattportierns liv som förblir hans.

Jag är frestad att tala med honom om den uppfordrande devis jag nedtecknade bara häromdagen och som jag avser att utveckla i en kommande betraktelse: Stanna kvar i den dag som är! 

Men det känns inte rätt att störa den plikttrogne, tyngde mannen med det, jag släpper det. Lika bra. Och när jag granskar devisen tycks den mig väl ironisk - inget för en nattarbetare. 

På en bro i Malmö en rad skor utställda som i original tillhörde profiler som var riksbekanta, nu oförstörbara kopior i metall eller plåt. Warnerbring, Kal P Dahl, Lasse Holmqvist och andra. Många med påfallande små fötter, inte mina rejäla 46:or. 

Jag minns med svärta i sinnet de ålderdomliga skorna på kajen i Budapest, påminnande om judar som av fascisterna tvingades ner i Donaus kalla vågor för att drunkna. 

Konstverken, för det är väl som såna de ska uppfattas, i Malmö förstår jag mig inte på. Hur tolka? De som bar skorna klev ur och lämnade dem, i dödsriket behövs inga skor? Och i trasiga skor, som i Cornelis visa, traskar bara levande. 

Eller, det enda som blir kvar av oss i bästa fall är våra skor? De som lämnar fotspår, bevis på att vi var här.

Nej, jag vill inte förstå. Och - jag hatar döden.