Tre kvinnoöden i samma grav

Om man förknippar dalametropolen Leksand med något är det väl främst hockeylaget, näst Brynäs landets mest folkkära. Och så det traditionella midsommarfirandet förstås, resandet av majstång i gropen mitt i byn. 

Trettiotusen brukar dyka upp i feststämning för små grodorna och så går vi runt om ett enerissnår, toppat med prästens lilla kråka. Men tomt och nästan kusligt denna pandemins midsommar 2021. Enstaka, vilsna stockholmsröster. Undrar vad de hade väntat sig. 

För mig är Leksand i första hand en grav att uppsöka. En av dem som vilar i denna skrev jag om i en bok för många år sen. 

Leksands kyrkogård, vackert belägen invid Siljan med utsikt mot Sollerön på andra sidan vattnet. Jag har varit här flera gånger förut, stått vid samma grav med kepsen i handen. En anspråkslös sten (se bilden ovan) med namn och årtal, inget mer. Utsatt för väder och vind.

Inte lätt att hitta, ingen framskjuten plats på kyrkogården. Ingen idé fråga någon om man inte i förhand tagit reda på dess placering. Inga dussinkändisar i graven. 

En mor och hennes två döttrar i samma grav. Marie, som hon egentligen hette innan namnet försvenskades, var gift med Søren Krøyer, den främste av dem som går under benämningen Skagenmålare. Övergav honom för Hugo Alfvén som ligger bara en liten bit bort. 

Han, den slemme figuren, som vägrade att besöka Maries dödsbädd fast hon bad honom om det.

Hon uttryckte önskemål om att få begravas i födelsestaden, Augsburg i Tyskland. Men kriget satte p för det. Marie avled 1940.

Dottern Margita som hon hade med Hugo Alfvén nedsänkt i samma grav. Missbrukare med ett minst sagt olyckligt och trassligt liv. Och en komplicerad relation med fadern. 

Och så dottern Vibeke, förekommer på flera av Sørens målningar, som vid föräldrarnas skilsmässa stannade hos fadern i Skagen, fanns lojalt vid hans sida när demonerna red honom. Sedermera flyttade hon till Dalarna och slutade sina dagar där. 

Nog borde hon vila i Skagen, nära fadern. Enligt min och andras uppfattning.

Jag har har många gånger förundrats över hur Marie, som ung ansedd som Danmarks vackraste kvinna, kunde välja Alfvén, den notoriskt otrogne, och lämna Søren. Och sedan överge ljusets skimrande Skagen för mörk, dyster skog i Tällberg. 

Jag har suckande uttryckt det förut: kvinnor kommer jag aldrig att förstå mig på. 

Marie var inte oäven som konstnär, det visar hennes målningar. Men fick stå tillbaka för Søren. Och sedan Alfvén. Inget ovanligt öde för en kvinnlig konstnär gift med en manlig sådan. Fler exempel kunde lämnas, alla lika beklagansvärda.

Efter graven denna pandemiska midsommarafton det sedvanliga besöket på Siljans Konditori. Buffé med efterföljande tårtbit, denna gång en läcker Budapest som smälter i munnen. Mätt som en plätt blir man. Men nog borde de erbjuda rabatt för mogen ungdom, snålmasarna.