Minnenas arena

497 betalande efter lättade pandemirestriktioner som tillåter en maxpublik på 500. Äntligen! En helt annan stämning förstås med sjungande och påhejande åskådare. (Som på bilden.)

Själv följer jag lördagsmatchen genom Gefle Dagblads försorg i min dator. Bilden stelnar ibland, till råga på allt när det är som mest spännande. Typiskt. 

Nära att jag höggradigt irriterad och ilsket svärande mejlar GD:s färglösa chefredaktör ännu en gång. Men lönlöst försöka kommunicera med en levande (?) vägg, det vet jag sedan tidigare efter fruktlösa försök. Och vad kan hon göra? 

SIF, rödvästarna, Sveriges Arsenal mot "Dalkurd". Ett egendomligt namn på ett fotbollslag, osalig blandning av masar och kurder? Nja, ett enda ursvenskt namn i laget, torde vara svårt för honom att lära sig namnen på medspelarna. Kanske fixas med hjälp av smeknamn. 

SIF vinner rättvist, om nu rättvisa funnes i idrottsvärlden i allmänhet och på fotbollsplanen i synnerhet, med 3-2. I anfallet två kvickfotade, viga och svårstoppade svarta spelare från Afrika som faller ner på knä och kysser konstgräset när de nätat. 

Farsan skulle ha studsat till, både inför hudfärg och gräskyssar. Mest inför det förra. "Negrer", som de hette på den förkorrekta tiden, i hans SIF? Han skulle mycket förvånad - "förskräckt" som man sa - ha gnuggat sig i ögonen. 

Minns när ett brasilianskt lag på 50-talet gästade Sandviken, kan de ha hetat Flamenco eller Flamingo? Alla fall. Vi fotbollstokiga grabbar hängde med autografblocken utanför Stadt, där laget checkat in. Efteråt upptäckte jag att jag tagit flera autografer på en och samma spelare. 

I mina ögon såg ju brassarna exakt likadana ut, hela surven. Farsan skrattade gott när jag råkade nämna min fadäs. Kanske spelarna från den sydamerikanska kontinenten som drog mig vid näsan, olika spelare klottrade samma namn. 

Och att de i likhet med farsan skrattade gott åt den stackars pojken. Autografblocket som införskaffats enbart för brassarnas skull användes aldrig mer. 

Jernvallen, denna klassiska arena som 1958 arrangerade VM-matcher, har förfulats efter att använts som bandyplan under många år. Där läktare förr låg, bland dem barn- och ungdomsläktaren där jag stod vid hemmamatcherna, numera reklamförsedda plank utmed kortsidorna och en långsida. 

Rena vandalismen och inget återställande aktuellt vad jag vet, sitter det talibaner i kommunfullmäktige? Giv oss nostalgiker och kultplatser vårdande klassiska Jernvallen åter! 

Den ståtliga huvudläktaren, med sina träbänkar som stått emot tidens tand, syns inte i sändning. På den står nämligen kameran, som sveper över nämnda plank och reklamskyltar. 

Jag såg det forna storlaget SIF spela i allsvenskan, även allra sista (?) matchen 1961. Därefter upprepat kvalspel utan framgång. Nu lirar de i det som förr var division 3. Men ser mot topptippade Dalkurd stabila och säkra ut. Många matcher kvar på säsongen dock.

Jag vet att en bit bort från arenan ligger området Hantverkarbacken, "Hackkörven" i besk folkmun. Där bodde min syster och svåger de sista åren, båda vilar sen länge i minneslund. I samma område forna ungdomsgården Seljansborg där vi repade med bandet i källaren. 

Strax utanför arenan "Tyskhusen", barackliknande och rivna sen länge. I en länga bodde min första flickvän, född i Sverige och ingen som helst koppling till något tyskt. Men med en mamma som var en fena på att baka bullar. 

Namnet "Tyskhusen" signalerar, åtminstone i mina öron, flyktingar från Nazityskland. Kanske arbetskraft som anlände efter kriget, tyskar liksom andra européer. Jag borde ta reda på hur det förhöll sig. Men det får bli en annan gång. 

Minnenas arena, minnenas omgivningar. Håhåjaja, åren de bara gick på i ullstrumporna utan att jag kunde hejda dem...

Men heja SIF! Mitt hjärtas lag. Och farsans.