Bort skyttegravsfotboll och gammaldags ledarskapstänkande!

Jag skrev häromdagen om klassiska Jernvallen apropå en match mellan rödvästarna SIF och laget med det egendomliga namnet Dalkurd.

Att SIF var laget att hålla på och inget annat var något som kom med modersmjölken, höll jag på säga. Men det var farsans SIF-hjärta jag ärvde. 

Han köpte mig, när jag knappt hunnit kliva ur blöjorna, en rödvit dress och hoppades nog att en dag få se mig lubba ut med A-laget på planen. Även om han aldrig sa det öppet, vågade väl inte lägga press på sladdisen.

Jag saknade inte talang, om jag får säga det själv. Tränade ett par gånger med SIF:s pojklag men stöttes bort av den otrevliga, kontraproduktiva stämning som rådde: fientlighet och hårda, för att inte säga fula ord som högljutt kastades ut. 

Ingen passande miljö för den som inte kunde ta för sig med vassa armbågar och svara med samma mynt. Talang trängdes undan av bryskhet. Och tränaren höll fegt tyst, lät gaphalsarna hållas. 

Ofta knöt jag under mina ledarskapskurser - där självklart ett modernt ledarskap lyftes fram som norm - an till denna negativa erfarenhet. Tyvärr lever gammaldags ledarskapsfasoner kvar, även på elitnivå. Jag säger bara Leif Borck, Peter Andersson. Bort såna otidsenliga figurer. 

De nya tränarna för SIF, Martin Falk och Thomas Gabrielsson, förefaller dock vara moderna i sitt ledarskapstänkande. Om jag lyssnar till enskilda spelare. Det bådar gott. 

De delar på ledarskapet, ingen är huvudtränare och ingen assisterande. Unga är de dessutom. Sänder ut sympati och tillförsikt, skapar trygghet i laget.

Skönt att Pelle Olsson lämnat SIF. Han med sin filosofi att man alltid har en poäng när man springer ut på planen, och den ska man ha med sig tillbaka in i omklädningsrummet. Defensiv taktik, 0-0-tänkande. Skyttegravsfotboll. 

Kan inte låta bli att citera en MFF-spelare, jag låter honom förbli anonym: - Hellre än att lira som Gefle (Pelle O tränade dem vid tillfället) slutar jag med fotboll. 

Vår granne på samma avsats i uppgången på Barrsätragatan i Sandviken, Holger, var definitivt  inte SIF:are. Han höll i vått och torrt på rivalen SAIK, svartvita Sandvikens AIK. När SIF vunnit, eller SAIK förlorat, hälsade han inte på farsan. 

"Fotboll är inte livsviktigt, fotboll är livet" som någon klokt insåg.   

Att följa SIF som jag dessa dagar gör framkallar många minnen. Om rödvästarna bara kunde ta sig högre upp i divisionerna! Där de med lagets stolta traditioner naturligtvis hör hemma. 

Foto: En av SIF:s tränare, Martin Falk.