Den framlidne författaren Göran Norström, med rötter i Sandvikens brukssamhälle, bearbetade en ångest som varje dag, på nästan exakt samma klockslag, infann sig.
Den plågade honom och störde hans levande, nära till hands att med starka tabletter försöka dämpa den.
Livsolust är nog det ord som bäst fångar den känsla och medföljande sinnesstämning som hotade att permanent slå läger i mig efter uppväxten i brukssamhället med fastlagda, vardagliga rutiner som inte tilläts rubbas.
Medan den aldrig vilande, själsdödande Grottekvarnen kastade sin iskalla skugga över samma rutiners förslavade bärare. Livet reducerat till instämpling och maktlöst knegande, inget mer. Ett liv i ofrivillighet, ett liv man inte valt utan främst av försörjningsskäl tvingats till.
Vardaglighet - fest bara vid sällsynta, enstaka tillfällen. Sen på med pliktens sele igen och in i det välsmorda ekorrhjulet.
Jag lärde mig att innerligt avsky den grå vardagligheten och älska festen, älska det som bryter vardaglighet och förutsägbarhet. Passar på så fort minsta tillfälle bjuds, annars skapar jag det!
Jag lämnade efter en hel del vånda bruket (och den gemenskap och sammanhållning som också fanns, något jag kommer att skriva mer om framöver), vände Verket ryggen och drog till Upsala. Olusten stannade dessvärre inte kvar innanför grindarna, utan följde oinbjuden med.
Jag har under livet med olika medel, inte sällan såna som framkallat ånger och ruelse, försökt skaka den av mig, när den gjort sig påmind.
Under en rask morgonpromenad - power walk säger jollpettrarna i sina exklusiva sportkläder - omgiven av skriande måsar och glittrande havsvatten, kom orden till mig för hur jag vill leva, jag har sökt efter dem: stanna kvar i den dag som är.
Och gör den till din. Den tillhör dig. Du fyller den med innehåll, ingen annan. Det är helt upp till dig. Vardaglighet blir sådan bara om du låter den ske.
När vännen och författaren Lars Ragnar gick i karantän utanför Hudiksvall läste jag med stor förtjusning varenda dag under många månader hans välformulerade betraktelser på Facebook - hans dagsedlar.
Ofta tillkomna under reflektionens promenader tillsammans med hunden Stella, klok som en pudel.
Men i dessa promenadreflektioner, noterade jag, dök ständigt det förflutna upp, likt skarpa bilder på en filmduk. Nuet var inte fredat.
I boken Livets känsla, som konstnären Erling Öhrnell och jag begick häromåret, återfinns inte formuleringen, men nu har jag således den i mitt ägo och konverterar till en uppmaning för mig att kategoriskt följa: Stanna kvar i den dag som är! Och gör den till din. Det är helt upp till dig vad det blir.
Kringskär olusten, ge den inte en chans. Bejaka livet - erövra nuet. I ord låter det platt och jag som en optimistkonsult, jag hör det. Hållningen måste praktiseras, tränas på. Men jag ger mig inte, för att blinka till Lars Gustafsson.
Dessbättre finns andra vardagsliv än brukssamhällets förtätade tristess och jag är övertygad om att det viktigaste i tillvaron är just att känna sig hemma i vardagen.
SvaraRaderaVi verkar ha en delvis gemensam bakgrund. Jag växte också upp i fabriksdrakens skugga och jobbade själv ett par år på golvet innan jag påbörjade akademiska studier. Innehöll bokstavligen både himmel och helvete. Vidriga timmar i pappsalens buller låst vid en maskin.
Men grovarbeten utomhus samman med ett par finska invandrare kunde göra en råstark nittonåring euforisk. Motsvarande kontraster gällde de sociala relationerna. Folk jobbande i samma lokal som knappt tålde åsynen av varann. Men mitt skiftlag i kokeriet höll ihop och vi diskuterade politik under nattskiften då vi nästan kände det som om vi ägde fabriken -dagtidarna hade ju gått hem. Och jag blev för första gången kompis med en gubbe i min fars generation.
Jag antar att också Din olust gäller bruksandan. Ett uttryck för klassamhällets helvete. Det ständiga påpassandet och vaktslåendet om den sociala hackordningen. Och direktören/disponenten som en lokal gud med koll på hur det såg i varje arbetarfamilj.
Vi ger oss inte, vi börjar om är en god devis.
"Vardaglighet är all historias botten", jag citerar fritt Harry Martinsson. Jag har blivit allt bättre på att leva där jag är, om jag må uttrycka det så. Inte resa bakåt i vemod, inte framåt i ängslan över vad komma skall.
SvaraRadera