Skriva som en akademiker kan ju vem som helst

Per dök upp som student på en fördjupning i organisation och ledarskap på dåvarande ekonomutbildningen. Lite äldre och betydligt klokare än kurskamraterna. Man kunde som kursansvarig inte undgå att snart lägga märke till honom och hans analytiska förmåga. 

Samtidigt tacka sin lyckliga stjärna för att han dykt upp, minst ett huvud högre än de andra studenterna. Som klippt och skuren för utbildningens krävande uppläggning, "ångestskapande pedagogik" vägledande begrepp för den nationellt unika företagsekonomi-utbildningen, med stort ansvar vilande på deltagarna. 

Vi kom att behålla kontakten efter att jag flyttat från stan där högskolan var belägen, fortsatte så under många år. Mejlade, växlade "gammaldags" pappersbrev, sände varandra vykort från utländska orter. 

Per skickade mig då och då böcker och dvd-filmer, kunde uppmana när han anade misströstan: Write on, Lasse! Och då gjorde jag det.

Hur han blev vän med Slas, Stig Claesson, det vet jag inte. Men de hade kontinuerligt ganska nära kontakt, om jag minns rätt. 

Över mitt skrivbord hänger en svartvit teckning signerad Slas, så typisk Söderkisens gamängartade sätt att teckna: streck som kunde tyckas nonchalant dragna med vänster våffla. Men inte är det. Spår efter ett konstakademi-utbildat konstnärligt proffs.

Teckningen föreställer John Lennon och hans Yoko. Per förärade mig den i vetskap om att Liverpools störste son var mycket av ett identifikationsobjekt för mig. En rörande fin present, blicken faller ofta på den när jag sitter och skriver. Per var en generös, varmhjärtad människa. 

Men så. Den förbannade döden dök plötsligt och oanmäld upp i motionsspåret och tog Per. 

När jag nu läser Slas, e-boken Liv och kärlek, minns jag Per. Det var ett tag sen jag läste Claesson, blir lika förtjust och imponerad som alltid. Den gamla sanningen: att skriva enkelt är det svåraste. Skriva som en akademiker och krångla till det kan ju vem som helst.

Det lakoniska och underfundiga med droppar av vemod och förgänglighet hos Claesson, hans oefterhämliga stil. Jag skrev "enkelt" ovan, men bör lägga till "konstfärdigt". 

Bakom det som förefaller skrivet bara en gång ligger mycket arbete och putsning. Imponerande, som sagt. 

Som hos de "hårdkokta" deckarförfattarna, Chandler och grabbarna. "Papa", förstås. Även Hank Bukowski. Gudabenådade stilister. Trots att jag flitigt bedrivit "industrispionage" har jag inte lyckats anamma deras stil. 

Kanske forskarutbildningsåren i Upsala som fördärvat densamma hos mig. Omgiven av tråkmånsar till stildomare som själva inte kunde skriva.

Jag var nyfiken på Pers kontakt med Slas, säker på att utbytet var ömsesidigt. Kanske fortsätter det bland skuggorna, jag önskar av hela mitt jag att det vore så. Claessons liv blev betydligt längre än Pers alltför korta. 

Bild: Det såta paret ovanför Skriftställarens skrivbord.