Längtan till apornas kungadöme

 

En av de första dagarna i Pietermaritzburg, väster om Durban, började min B&B-värdinnas hundar att skälla envetet. Utan att jag förstod varför. 

Men så, ett gäng markattor kom farande över taken. Hoppade ned på den sträckta tvättlinan, oåtkomliga för jyckarna. Och det visste de mycket väl. Dansade retfullt omkring på linan, hundarna ilsket skällande nedanför. Ett skådespel som kom att upprepas varje dag. 

- Åh, vad söta de är! Undslapp jag mig spontant, utan att förstå hur opassande det var. Hur skulle jag kunna veta. Jag som aldrig tidigare mött apor i vilt tillstånd, enbart i fångenskap i djurpark. Borde bitit av mig tungan, fattade jag snart. 

Rättades genast av värdinnan Jill som irriterat menade att de inget annat är än ohyra, ställer bara till en massa problem och orsakar bekymmer. Man vågar inte ha ett fönster det minsta på glänt. Då tar de sig, så fort ett obevakat ögonblick öppnar sig, in för att leta föda. 

Borde skjutas av, enligt Jill. Men till befolkningens irritation fridlysta och skyddade.  

Apropå fönster på glänt fick vi själva ett bevis på vikten av att inte glömma. Min hustru missade en gång i Durban i hastigheten att kontrollera att alla fönster var ordentligt stängda innan hon åkte till universitetet. Och så snart hon lämnat bostaden passade aporna på. 

Från omkringliggande träd kunde de spana, veta när kusten var klar, signalera till varandra att ”nu är det dags, boys and girls, let´s rock the joint”.

När hon på eftermiddagen återvände hem, upptäckte hon genast att någon varit och rört om i skåpen, ätit flingor och annat som fallit inkräktaren på läppen. Däremot lämnat nyponpulvret som stod framme på köksbordet orört. 

Det märkliga var att datorn, ”nipponpippon” som de säger i Pistvakt, som ihopfälld lagts i soffan: densamma hade aporna flyttat till ett närstående bord. Utan att sopa ner den på golvet. 

Det måste skett med varsammaste aphand, går inte att förstå på något annat sätt. Kanske ville de åt den fjädrande soffan att hoppa i. Eller slå sig ned och ta fem minuter i den. Kanske hade de nyfiket fingrat på nipponpippon. 

Sedan flyttat undan, helt sonika lämnat den åt sitt öde. Den gick varken att äta eller förnöja sig med. Lika bra lämna den ifred.

Markattorna blev med tiden något självklart, hörde till det dagliga livet. I och med flera vistelser i Durban kom vi att vänja oss vid dem. Och kom alltid ihåg att se till att fönstren var ordentligt tillbommade när vi lämnade bostaden. 

Alltid i flock dyker de upp, ungar på släp och hela konkarongen. Alltid lika pigga på att retas med sin oåtkomlighet, fullt medvetna om den. Men på det hela taget ofarliga. 

Under ett par vistelser i Simon´s Town, väster om Kapstaden, vackert beläget invid havet några mil nordost från Godahoppsudden: förekomsten av apor som man absolut skall undvika, hålla säkerhetsavstånd till. 

På strategiskt utplacerade skyltar efter vägarna varnas för babianerna som håller till där i flockar: ”Wild animals. Do not feed them!” De är inte att leka med. Stora tänder att bita med, fruktar inte människor.

En apotekare berättade en dråplig historia, helt sann. Om hur ett gäng babianer i samlad tropp, anförda av en storvuxen hanne, plötsligt kommit knallande nedför main street i 

Simon´s Town, utan vidare spisning klivit in på apoteket och försett sig med diverse medikamenter. 

Sedan försvunnit igen. Ingen av de många, gapande åskådarna, vederbörligt avstånd hölls till de icke-betalande apotekskunderna, vågade ingripa. Och babianerna lät sig inte på minsta vis störas av alla nyfikna. 

Från bilfönstret, under våra exkursioner i den hänförande trakten, observerade vi utmed vägen babianflockar med de gulligaste ungar. Men aktade oss noga för att stanna. 

Det har funnits obetänksamma turister som gjort det, vevat ned fönstret. Kanske till och med i sin stora välvilja matat djuren. Det gör de aldrig om.