Till lunch denna sista junidag fish and chips (halv portion mer än tillräckligt) på Högbo Qvarn utanför Sandviken. (Bilden) Samtalet glider in på fädrer och den plågsamma bearbetning som en sårig relation med en sådan kan framkalla.
Upptakten till samtalsämnet en rask promenad i det Högbo som blivit allt mer av ett utbyggt motionsområde, mountain bikes rusar fram i tidigare orörd terräng. Och ett elektrifierat skidspår att locka fjollträskare med: pay and ski. Pratar de inte svenska längre, fjollträskarna?
Undrar vad min pappa skulle ha sagt, för honom var det stort när ett spår började lysas upp med lyktstolpar och möjliggjorde kvällsturer. Vi åkte det spåret tillsammans en gång, en kall vinterafton. Jag minns inget från den kvällen.
Mitt minne blir allt sämre, det förflutna sjunker undan. Och sorgligt nog förlorade jag min pappa alltför tidigt. I mina tonår insjuknade han och gick, efter att blivit allt sämre, bort i leukemi. Den bearbetning jag ägnat mig åt i mitt liv har styrts av saknad.
Och av anonymitet. Vem var han, mannen från Norduppland som tog jobb på Sandvik och lämnade hembygden? Vad drömde han om? Blev livet som han ville?
Fernando Arrabals far stödde republiken under det spanska inbördeskriget och försvann spårlöst i Francos fängelser. I det hem där Arrabal växte upp fanns inga fotografier av fadern - nada som spanjorerna säger.
Jag har alltid trott att det handlade om att förtränga sorg och bitterhet, kanske spetsat med hat mot fascisterna.
Men inser, efter att ha fördjupat mig i inbördeskriget, att det var en ren försiktighetsåtgärd. Efter inbördeskrigets slut farligt att visa minsta sympati för den krossade republiken.
Angivare fanns det gott om, och Franco älskade att plåga och döda dem han bedömde som opålitliga landsmän. Bäst således gömma undan alla bevis.
Arrabals far förblev ansiktslös för sonen. Det är gripande att ta del av hur han skildrar det enda minnet han har av fadern: fader och son på en solig och varm strand, faderns hand rör ömsint vid den lille pojkens ben. Men sonen urskiljer inget ansikte.
Jag minns min fars ansikte, som skarpast när locket lyftes från kistan och han låg där död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar