Varför föddes jag inte i Kalahari?

"Vi blir deprimerade av att vara borta från Afrika." Lasse Berg

Vännen Keyan Thomaselli, knuten som professor emeritus till KwaZulu-Natal University i Durban (staden invid Indiska oceanen att ständigt längta till för den som i likhet med undertecknad ohjälpligt älskar Sydafrika) är väl förtrogen med Kalahariöknen och brukar bege sig dit med studenter på studiebesök. 

Expeditioner man gärna hade deltagit i. Om än under fältmässiga förhållanden. 

Skall man söka efter mänsklighetens gryning, och den allra första människan, måste man rikta strålkastarljuset mot den afrikanska kontinenten. Och man måste förflytta sig miljoner år tillbaka i tiden. Ett människoliv blir i det perspektivet mycket kort, försvinnande kort, futtigt. 

En annan, som också besökt Kalahari och kommit det gästfria sanfolket där nära, är journalisten och författaren Lasse Berg. Jag har laddat ner och läser nu hans Skymningssång i Kalahari, utgiven i papper 2011. 

Den är av en speciell anledning svår att inte sträckläsa för undertecknad. Plötsligt ser jag nämligen min "gamla" samhällsvision förverkligad, in i minsta detalj och utan förbehåll. Den går alltså att förverkliga, ingen utopi från en verklighetsfrånvänd skrivbordssvärmare. 

Sanfolket gör inte många knop, för att återge Bergs något lättfärdiga formulering. Två timmar av dagen ägnas åt "arbete", det vill säga jakt. (Och hos oss har det tjatats och tjatats om sex timmars arbetsdag, men inget hänt.) Bytet tas hem och delas lika, jämlikhet råder. 

Ingen diskriminering av gammal eller ung, behövs inga värdegrundskurser i denna gemenskapskultur. Och det samlas inget på hög, privategendom existerar inte. 

Sanfolket lever i presens. Men inte omedvetna om de ständiga och återkommande hoten mot deras uråldriga livsstil.

Gruppen "styrs" direktdemokratiskt genom skratt och samtal, översittare och viktigpettrar göre sig icke besvär. Och bäst av allt, ljuv musik för en chäfsallergiker som i sitt yrkesliv tvingades gång på gång plågas av uppblossande, obotlig allergi: inga hövdingar, inga chäfer.

Man väljer inte var man föds, eller vem som blir ens föräldrar. Grymt är det att kastas rakt ut i världen utan att tillfrågas först om hur man vill ha det, borde vara förbjudet. Undra på att människor mår kack, många längtar tillbaka in i det prenatala mörkret. 

Varför kunde jag inte ha fått födas som en i sanfolket? Jag hade trivts som fisken i vattnet! En smula skruvad metafor mot bakgrund av att Kalahari är en öken, men låt gå för den. 

Bild: Kalahariöknen.