Vänstern? Vilken vänster?

Jag läser varje morgon, förmodligen till min salig mors postuma förskräckelse (det var förstås Arbetarbladet som gällde i mitt socialdemokratiskt präglade uppväxthem), den folkpartiska blaskan Gefle Dagblad. 

Den tidning jag medverkade i nästan tjugo år, på kultursidan. Med en ny kulturredaktör, en osnuten blekfis, var det färdigskrivet. Han lät högdraget meddela att "samarbetet är över". Vilket satans "samarbete"? Vad är det för språk?

Jag vet att jag hade mina läsare, även utanför kultursidans snäva krets. De kunde ropa uppmuntrande till mig på stan. 

Särskilt den gången när den humorbefriade rektorn på högskolan beslöt utreda mig med misstanke om tjänstefel efter att jag skrivit en satirisk drapa om att jag godkände alla, kreti och pleti, även studenters svärmödrar och hundar. 

Nå, blekfisen kanske har pröjs för att få kultursidan att långsamt sotdöden dö. Och det är han bra på, det får jag ge honom. 

Sen fruktade han måhända att jag skulle stjäla uppmärksamhet från honom, han kunde inte vara ensam herre på täppan med den gamle rabulisten härjande i spalterna.

Jag saknar även krönikorna från den välskrivande Lars Ragnar Forssberg. 

Ryktet går för övrigt att det förekommer medarbetare som skriver gratis. Vad säger journalistklubben, är de informerade? Kanske kniper de i dessa den försämrade LAS:ens yttersta dagar, ängsligt måna om jobben. 

Jag skrev att jag "läser" GD, en sanning med stor modifikation. Hustrun vill att vi behåller den svindyra papperstidningen för sodukuns skull. Jag läser enbart Sporten (om Brynäs och SIF) och insändarsidan, på den senare förs det offentliga samtal som kultursidan övergivit. 

Bästa sidan i den fjäderlätta tidningen. Jo, jag kastar ett getöga på dödsannonserna, också. Så att jag inte står med. För att citera morfar: "Så jag vet om jag måste ner i Verket."

Varje vecka landar Proletären som e-tidning i min dator. Den måste jag bara ha för de utmärkta arbetsplatsreportagens skull och den fylliga utlandsbevakningen. Hur skulle jag annars få veta vad som sker? 

DN och Svenskan öppnar jag aldrig, statstelevisionens verklighetsmörkande gör mig bara vred. 

I veckans nummer (23/2021) av Prollen en intervju med Stig Larsson, uppfriskande enfant terrible från björkarnas stad och lojal polare med Horace, samt någon vid namn Cyril Hellman - de har en podd ihop. Aldrig hört talas om den senare, son till Arne Häggqvist som jag läst.

Larsson förstärker det jag redan vet: "vänstern" i Sverige är död. Snöade in på värdegrunder, hbtq, identitetspolitik och annat trams som skymmer de grundläggande samhällsfrågorna.

Och S? Stendöda sen länge. Söker väljare bland nyinkommande som hatar vårt land. En sjuk situation. 

Fy satan för den skavande samtiden. Nu till veckans väntande dubbelnummer med favoriten Kalle! Vad vore livet i Morganien utan den påhittiga ankan och hans bravader? Hur stode jag ut?