"Först tar mannen supen, sen supen mannen." Stämmer det gamla ordspråket in på filmkonstnären Roy Andersson? Jag är tveksam. I dokumentärfilmen med den träffande titeln Roy Andersson - being a human på SVT Play avslöjar han, utan att göra något större väsen av det, att han hinkat sprit i decennier. Hans missbruk var mig dessförinnan okänt.
Han skriver in sig på ett behandlingshem, Minnesotamodellen min gissning, utan att vara särskilt motiverad. Kanske känner han trycket från bekymrade medarbetare, som älskar sin Roy, på Studio 24 med flott adress Sibyllegatan, Östermalm.
Porträttet av regissören är ljusår från ett typiskt amerikanskt sådant . Inga påfrestande hyllningskörer, samma sak uttalas av femtio personer. Osminkat och rättframt, människan Roy Andersson träder fram, med vissa förbehåll.
Andersson avbryter "behandlingen" efter 10 dagar, återvänder otålig med pockande arbetslust. Åter på plats i de filmade händelsernas centrum, ofta leende när det fungerar enligt hans planer och vision.
Frågan känns, mot bakgrund av hans många högkvalitativa filmer, överflödig: hade han utan spriten gjort annorlunda fimer? Knappast bättre. Han föräras prestigefyllda utmärkelser i Berlin och Venedig.
Ett pris, till formen liknar det en mindre staty, intar hedersplats på pizzerian mitt emot Studio 24.
Arbetarpojken från Göteborg har inget behov av att slå sig för bröstet och skryta, han är medveten om och trygg i sin unika begåvning.
Vilken roll spriten spelat i hans kroppsliga förfall, som dokumentärens kamera inte försöker dölja, förblir oklart. I Venedig rullas han in i rullstol. I studion använder han stav, någon gång krycka, stapplar fram bland all rekvisita.
Det kunde vara en av hans filmer med det återkommande temat: den sårbara människan på livets ojämna stig.
Åldern spelar säkert in, som för oss alla. Liksom regissören störs jag av dålig balans. Den har knyckt glädjen från långpromenader, rubbat livskänslan. Men jag försöker lämna staven hemma.
Andersson kan mäta sig med de allra främsta regissörerna på internationell nivå. Perfektionist i sin utsökta tablå-estetik, oerhört fokuserad in i minsta detalj. Omgiven av urskickliga medarbetare, fascinerande bevittna ett så sammansvetsat team i en kreativitetsfrigörande miljö, hela tiden lösande komplicerade gestaltningsproblem.
Han använder inte kändisar som skådespelare, utan vanliga människor - om såna nu funnes. Hur mycket av Roy Andersson ser vi i dessa existentiellt i motvind kämpande varelser? Kanske samtliga hans alteregon, förkroppsligande olika sidor hos honom.
Ensam, utsatthet, livets tragikomik. Men även absurd humor präglar tablåerna. Man får inte glömma humorn hos Andersson.
Hur kan vi människor göra så mot varann? Det gäller Förintelsen, men även i det privata sammanhanget: fysisk utplåning av medmänniskor, i vardagens skiftande situationer likgiltighetens bortvända ansikte.
Frågan är central genom Roy Anderssons hela filmproduktion. Kopplingen till barndom och uppväxt trängs i den - personlighetsformandets kritiska år.
Jag trodde Om det oändliga (2019) skulle bli hans sista film, den film jag tycker bäst om av dem alla. Men det verkar som om han inte kan sluta arbeta. Ty, vad skall han ägna sig åt i så fall? Och hans följeslagare, de trogna medarbetarna, hans konstnärliga familj?
Som han själv uttrycker det: Ars longa, vita brevis. Konsten är lång, livet kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar