Fastnar i en nyskriven text från en Sandviksgrabb, numera vitskäggig som Skriftställaren, som jag dessutom råkar vara bekant med:
https://etidning.arbetarbladet.se/341/Arbetarbladet/268465/2019-12-15/10990395/Medlopare-som-ljuger-om-Sverige-ar-farliga
En djupt intellektuellt ohederlig text. Den upprörde Bernt-Olov Andersson skriver insinuant och svepande, samtidigt försnävande. I stället för att redovisa konkreta fakta - för att bevisa det han nu vill bevisa - tillämpar han guilt by association.
Föga övertygande. Han slirar. Hetsar och förråar det offentliga samtalet genom att benämna politiker "medlöpare". Drar sig inte för att använda en Auschwitz-överlevare för att skrämma eventuella sympatisörer för SD, Hédi Fried.
Osmakligt. Som om Jimmie Åkesson och hans gäng i hemlighet umgicks med förintelseplaner. Kanske i maskopi med M och KD?
Andersson förblindas och förgrovas av sina aversioner. Drar absurda paralleller till Nazityskland. Indirekt, vilket han nog inte själv förstår, hjälper han det parti han avskyr. Se bara på aktuella opinionssiffror - och det efter all brunsmetning.
Av det förhatliga, i hans stängda blick, SD:s väljare finns numera säkert en hel del på Bruket. Arbetarklass. Beklagar, Andersson. De är inga högerextremister. Snarare besvikna och övergivna socialdemokrater. Utan några kvarstannande illusioner om S.
De ser vad de ser, även i den gamla S-borgen Sandviken. Verkligheten styr. Inte ideologier.
Vi pratar inte DN och elfenbenstorn i Marieberg här. Utan kriminaliserad vardag - för den som inte blundar. Upphörande välfärdssamhälle. Våld och social oordning. Sönderfall.
SD är numera större än S bland männen inom LO. Beklagar igen, Andersson. Den helyllesproletär du drömmer om, samma som de mytologiserade i de realsocialistiska länderna och på KPML(r):s gamla affischer, kanske aldrig funnits?
Andersson tituleras "arbetarförfattare". Något han är stolt över. I forna sandvikaren Stig Sjödins fotspår. Jag byter det mot "arbetarromantiker". Samma järnverk som han nostalgiskt återvänder till gång på gång i sina texter gick min morfar ner i redan som trettonåring.
Han hade inget val. Bara glömma tonår och ungdom, börja jobba och bidra till försörjningen. Hade han haft ett val, hade han omedelbart vänt Verket ryggen. Och därmed fått ett bättre liv.
Hans bror gick också ner i Verket. Min pappa. Plus många andra manliga släktingar. Därför att de måste försörja sig. En utslitande, livslång fabrikstillvaro.
Göra karriär som verklighetsförnekande arbetarromantiker? Jag betackar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar