I går afton såg jag filmen "Sonora" på Netflix. Jag trodde Sonora var ett grammofonbolag. Men det är uppenbart en delstat i nordvästra Mexico. Filmen skildrar människor som genom öknen beger sig mot USA. Hårt bevakad gräns.
Som nu under Trump med muren. Mannen som med yviga, verbala gester leker vd som president.
Vad som stannar kvar från den tämligen monotona filmen är inte den oerhört hårda och krävande strapatsen i bil genom den vidsträckta, svårforcerade öknen. Och som kräver sina liv. Utan den rasism som kineser utsätts för. Filmen utspelar sig 1929.
Kinesiska restaurangägare tvingas bomma igen. Av påhittade hälsoskäl. Kineserna beskylls för att sprida sjukdomar som syfilis och förorena samhällskroppen. De förnedras offentligt. Misshandlas inför sina barn.
Samtidigt trappas det upp det vi vet sker i dåtidens Tyskland. Är det inte kineser, så är det judar.
I Sverige ger sig inkommande från Mellanöstern på judar. Med rasistiska förtecken. Eller på svenskar. "Svenne banan", "hora". Med samma förtecken. Trots att de har oss att tacka för sitt uppehälle. Myndigheterna gör inget.
Häromdagen satt jag och betraktade en bild under mitt pågående datainsamlande, som uttrycket lyder på vetenskapsspråk, om doktor Josef Mengele. Dödsängeln i Auschwitz som nålade upp fångars ögon på tjänsterumsväggen.
Till Berlin skickades ett urval för forskning. Till ett högt ansett rasbiologiskt institut i universitetsstadsdelen Dahlem. Långt efter krigsslutet förvarades "humanmaterial" från Auschwitz i huset.
På bilden som höll kvar min blick mängder med människor i selektion, som det hette. Förhållandevis få soldater. Några schäferhundar.
Återigen den omöjliga frågan som jag aldrig kommer att få ett tillfredsställande svar på. Och som jag undrar varför jag envisas fortsätta att brottas med. Den är ju meningslös.
Varför finner vi oss, varför gör vi inte motstånd? Även om det i extremfall kostar oss våra enda liv. Men vi dör i alla fall upprätt. Mördarna tar våra liv. Men inte våra själar.
Det är som om historien hela tiden upprepar sig. Fast jag ihärdigt brukar förneka det. De värsta sidorna i den (o)mänskliga historien. Mördandet. Förföljandet. Plågandet. Det uteblivna motståndet.
Jag tror jag börjar bli misantrop.
Bild: laopinion.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar