Dissidenten och spionchefen

Netflix-serien The Spy sökte jag inte, den sökte mig. Och efter blott någon minuts tittande var jag fast och satt som trollbunden. Tre avsnitt på raken. Ett till innan lampan släcktes för natten. Dagen efter de återstående två avsnitten. Trollbundenheten vek inte undan.

Serien lägger sig jämsides med de tyska Charité och Weissensee. Danska Herrens veje. Högkaratserier. Kunde inte vara bättre. Vad vore livet dem förutan? 

Based on a true story. Mossad-agenten Eli Cohen tar sig på 1960-talet in i Syrien under falsk täckmantel. Lyckas skickligt, extremt modigt och våghalsigt, ta sig ända upp i statstoppen. Utmanar kallsinnigt ödet. Förser Israel med värdefull militär information.

Gör sig personligen bekant med presidenten, vinner hans förtroende och anlitas av honom, innan han avslöjas och avrättas. Hängning. Sedan lämnas kroppen dinglande där på ett torg mitt i Damaskus i sex dagar.

Familjen, med änkan som aldrig gift om sig, har sedan dess försökt få hem hans kvarlevor till Israel, men Syrien vägrar att lämna ut dem. Makthavarna glömmer inte smäleken de utsattes för. Den förslagne Cohen drog dem ju alla vid näsan. 

Kanske inte den paranoide, ytterst obehaglige säkerhetschefen som hela tiden anade oråd. 

Det känns nästan overkligt att minnas den mejlkontakt jag länge hade med den förre spionchefen - nå, spion fick man absolut inte säga, informatör hette det enligt honom  -  i Östtyskland: Markus Wolf. Varför jag kom att tänka på honom?

Jo, för att enda gången vi möttes IRL, i Östberlin på det sedan länge rivna hotellet Unter den Linden, det här utspelade sig tidsmässigt nära 9/11, berättade han för mig att Mossad ringt honom tidigt på morgonen för en konsultation.

Wolf kunde sina saker, hans HVA hade rykte om sig att tillhöra de allra bästa underrättelsetjänsterna i världen. Agenterna rekryterades på ideologisk grund. Aldrig med pengar. Och det gjorde dem lojala. 

Wolf, skarp skalle. Liksom dem i Mossad. Intelligence inte för inte mellanordet i CIA.

Men man kan förstås inte låta bli att undra: mannen som alltid stått på dissidenternas sida och så en av de verkliga höjdarna inom det totalitära DDR? Hur i hela friden kom det sig?Livet bjuder sannerligen på överraskningsmoment.

Vänner kunde vi aldrig ha blivit, Mischa och jag, även om trevare förekom från hans sida. Aldrig vän med Wolf, som kallades Mannen utan ansikte. Hade blod på sina händer. Aldrig vänner, hur skarp och intellektuellt välutrustad han än var. 

En av de skarpaste jag haft kontakt med. Men svika Jürgen Fuchs och de andra förföljda i DDR? Aldrig?

Se bums The Spy!

Bild: Eli Cohen (Wikipedia)