Tärande, sa Bill. Dom är tärande, sa Bull

En läsare kommenterar min text (201125) om det föreliggande förslaget i Gävle kommun om att det skall vara slut på gratis bussresor för pensionärer. Han kan inte låta bli att associera till socialdarwinism. 

De starka favoriseras, de svaga offras. Makten avgör vem som är vem. Försöker sedan att, som statsministern i Sverige, med fagra ord skyla över den iskalla verkligheten. Den som har ögon att se med låter sig dock icke luras. Eller anförvanter på institution. 

Jag är, trots stark olust, benägen att betrakta det som händer i landet, kanske bättre tendenserna, genom det anförda begreppet. De gula korten, som i Gävle berättigar till fria bussresor, är en mindre sak i sammanhanget. 

Var för guds skull inte fattig i Sverige! Var för guds skull inte gammal! Inte i medelklassens jobbskatteavdragsparadis. Lägg till fastighetsspekulanter och börshajar. 

Jag minns en förmiddag i Lund andra halvan av 90-talet. Jag var nedbjuden för att tala om medborgarlön för en publik huvudsakligen bestående av arbetslösa kvinnor. 

I samma veva förekom flitigt i offentligheten gamla rödskägg, tidigare leninister och stalinister som radikalt vänt kappan efter vinden och över en natt blivit nyliberaler och enögda marknadsextremister, fördömande alla tärande. Förr kapitalisterna men nu perspektivbyte.

Tärande till skillnad från de närande. Dit de väl räknade sig själva, tillhörande den snackande klassen som de säger i Danmark.  

Ett kraftigt brännmärkande, med grova ord, av vad de gamla rödskäggen etiketterade bidragsmissbrukarna. Subventionerade företagare räknades dock inte dit. Och inte kungahuset. Enbart de arbetslösa. Och sjuka med pengar från försäkringskassan. 

När jag, i det rådande repressiva klimatet, pläderade i Lund för att människovärdet måste frikopplas från löneslaveriet och att ingen i salen naturligtvis var tärande hände något i de lyssnandes blickar. Jag glömmer det aldrig. 

När man dessa dagar tar del av vanvård på vårdhem, med döende gamla, är det frestande att som min läsare peka på 30-talet och nazisternas elimineringsprojekt. Förmodligen är det att dra det för långt. Historien må döma och avgöra vad som egentligen hände. 

Jag minns Anderz Harnings groteska satir Mogadondalen med klappjakt på gamlingar. Håller verkligheten på att överträffa eller närma sig satiren? Det var lätt att skaka på huvudet är Harnings våldsamma överdrifter, men idag?

Åldersdiskriminering, åldersfascism, har vi sedan länge i landet. Kanske vore det ur statsfinansiell synvinkel lika bra att kategorisera alla över sjuttio som riskgrupp och sätta Mogadondalen i händerna på ansvarsfulla byråkrater? Eller Jersilds Grisjakten. 

Land skall med avskiljande byggas. Alla måste ta sitt ansvar, som statsministerns mantra lyder.

Tärande, sa Bill. Tärande är dom, som Bull.