Tala med döda vänner

I den endast till formatet anspråkslösa boken Vänner bland de döda (ladda ned den från biblioteket!) talar Lars Gustafsson med ett urval döda författare. Jo, han säger faktiskt - och det kan förstås låta anspråksfullt - att det är det han gör, talar med dem. 

Fast det vore kanske mer korrekt säga att herr Gustafsson talar till dem. Som till oss alla, höll det på slinka ur mig i hastigheten. Till synes förstrött, alltid mycket lärt. Och aldrig tråkigt!  

Han förväntar sig inga omedelbara svar från de för evigt gravbundna. Dessa må istället den uppmärksamme läsaren leverera för att använda ett fult missbrukat samtidsord. Hur fasen det nu skall gå till? 

Jojo, herr Gustafsson är som han är, han. Oförliknelig i en egen division. Oförfalskad njutning läsa honom. Och läsa honom på nytt som jag inte kan låta bli att göra. Underhållande. Hans briljanta formuleringskonst, hans "galna" infall, tankesprång som nästan tar andan ur en. 

Jag minns plötsligt Mats Gellerfelts porträtt av honom i ett flott månadsmagasin jag glömt namnet på och som sedan länge heller inte ges ut.

Mats G kvistade över till Austin i Texas och universitetet där Gustafsson ett tag var professor. Äh, bara universitetslektor som surkarten Guillou, mycket sämre författare än Gustafsson,  muttrade. I USA motsvarar nämligen titeln "professor" närmast en svensk universitetslektor. 

Gellerfelt hörde sig för med Gustafssons studenter som trollbundna menade att varje föreläsning med Västerås störste son var ett svindlande äventyr. I och för sig är amerikanska studenter av födsel och ohejdad vana extremt entusiastiska och positiva, det minns jag mycket väl från Harvard Business School, men inte så uppslukade som av Gustafsson. 

Studenterna i Austin visste aldrig vad som skulle hända efter att han klivit in i salen och med sin karakteristiska, en smula knarriga stämma tagit till orda. Oavsett vad föreläsningen bar för ingångsrubrik och utifrån det kunde förväntas innehålla. 

Professorn förlorade sig snart i fullkomligt oförutsägbara utvikningar och associationer som helt knockade studenterna. En intellektuell tankeflykt över kontinenter och hav. Medflygande stora centraleuropeiska namn som Friedrich Nietzsche och andra. 

Som pedagog, detta avskyvärda ord, lik Sartre som gymnasielärare. Existensfilosofen struntade blankt i vilket ämne som stod på schemat. Satte sig avslappnat på katedern, tände en Gauloise, tänkte högt om filmer han nyligen sett och annat. Eleverna älskade honom.

Det var tillåtet att röka under hans lektioner. Att han skulle gått på bordell tillsammans med manliga elever är nog bara ett illasinnat rykte. Men relationen lärare - elev var i detta fall kontroversiell, om man säger så. Ingen av de senare sprang skvallrande till rektorn. 

"Flummigt" skulle väl träbockarna till svenska studenter ha kvirrat om de utsatts för Gustafsson, vana med nyttighetsorienterade, vad tusan nu nytta är, föreläsare. "Vad ska vi ha det här till?" Och stängt öron och sinnen. Stelnade vuxna på förhand.

De författare Gustafsson talar med eller till är vad jag kan bedöma egentligen inga valfrändskaper för att använda Goethes finurliga begrepp. Selma Lagerlöf, Thomas Mann, Bellman och andra. Även en dagboksskrivande präst i LG:s älskade Västmanland och som jag aldrig hört talas om. 

Möjligtvis Gunnar Ekelöf, enastående liksom herr Gustafsson, faller in i kategorin.  

Nog torde de sovande där på andra sidan, som jag utgår ifrån den encyklopediskt beläste valde med den största omsorg, känna sig smickrade av Lars G som samtalspartner. Fattas bara. 

Han urskiljer nämligen, han är som en guldletare med sökarblicken påkopplad, innebörder i författarskapen som undgår traditionella litteraturvetare och vanliga läsare. Han är en originell texttolkare. Under hans lupp återuppstår texterna som helt annorlunda. 

Jag grips av stor lust leta fram Gösta Berlings saga ur mina hyllor. Gustafssons ohöljda läsglädje och upptäckarlust smittar. Sagan är, det visar Gustafsson, på flera ställen egendomlig för att inte säga omöjlig men i sin konstruktion ett mycket intressant litterärt verk. 

Jag tror att Lagerlöf och de andra upphovsansvariga häpet men förtjust skulle studsa till som om de såg sin text för första gången. Ja, kanske inte Thomas Mann. Fråga mig inte varför.  

Sympatiskt detta att umgås med döda på detta samtalande, inte sönderanalyserande utan inspirerande och givande sätt. Jag gör det själv. Heidegger en återkommande samtalspartner. Wittgenstein och de andra östterrikarna. Bukowski där någonstans i den amerikanska myllan.

Jag föredrar dessa döda, där svaret innesluts i läsandet och tänkandet, den pågående processen, framför att försöka tala med vad vi brukar kalla levande döda. Alltför många av dessa senare, alltför lätt stöta på dem. Utbytet noll.