måndag 9 november 2020

Man slår inte en signal längre









Jag medverkar i en kommande antologi om analog teknik i relation till digital sådan för att uttrycka det enkelt. Jag är gammal nog, avskyvärt skriva ut dessa ord men vad skall jag göra, att ha levt på den helt igenom analoga tiden. 

Före nätet med Fejsburk och Instakvack som de säger i Kalle Anka

Före "sociala medier", egendomligt uttryck för övrigt. Finns asociala medier? Ja, varför inte. Kanske de förra när drevet går och offer hängs ut, verbalt brutalt avskiljs från gruppgemenskapen.

Förr fanns inga smartfånar. Fördelen var att man inte som nu tvingades vara nåbar i princip hela tiden, som bar man en digital fotboja. Jag vet dem som aldrig stänger av och lägger bort sin mobil. Inte ens under natten. Aldrig är de avskärmade och nedkopplade. 

Eftersom jag ända sedan min mors sista månader - jag väntade rastlöst och ängsligt på telefonsamtal från sjukhuset när hon var inlagd och ingen räddning fanns, ryckte till varje gång telefonen skrällde - lidit av en telefonfobi så störs jag av smartfånens inträde på den kommunikativa scenen.

Men såklart, man kan ha den avstängd. Kruxet bara att jag läser tidningar i den samt både mejlar och googlar. Länge dröjde jag med att skaffa en smartfån. Men så blev det till slut en Samsung. Och nu har den mig i sitt grepp. Jag kan inte låta bli att kasta getögon i den. 

När jag jobbade på högskolan svarade jag aldrig i telefon. I växeln visste de vänliga damerna det och kunde nådigt upplysa den som, ibland förtvivlat, sökte mig: - Han svarar inte. Det gör han aldrig. Han är känd för det. Prova mejla honom. 

Min mor älskade att sitta i telefonen som vi sa på den tiden. Apparaten placerad i hallen, stol med mjuk sittdyna alldeles intill, telefonkatalogen inom räckhåll. Rätt som det var lyfte hon på luren och slog en signal till någon hon kom på att hon skulle ringa. Det fanns alltid någon.

Att slå en signal kunde hon plötsligt få för sig när vi semesterpackat Volvo PV:n upp över taket för att åka till Skåne med många mil framför oss på vägarna. Min pappa suckade eftersom han visste att det kunde bli långvarigt där i telefonen. 

Inte förhindrade hans suckande min mor att glatt telefonera vidare. 

När jag ringde henne från lärdomens stad väl på plats där, det hände inte ofta om sanningen skall fram vilket jag ångrar, kom det från mamma efter en kort stund: - Nä, nu går perioderna. Det var alltså dags att sluta och lägga på. Annars skulle det bli för dyrt. 

I antologin rekapitulerar jag min tekniska utveckling, om jag tillåts låta så pretentiös, som skrivande människa och som sträcker sig över mer än ett halvt sekel. (Gulp!) Från den mekaniska reseskrivmaskin det stod Facit på till min nuvarande MacBook Air. 

Min framlidne vän, förläggaren Gert Nilson på Bokförlaget Korpen tyckte att manusen blev sämre i och med datorernas intåg. Men han preciserade aldrig varför. 

Kan det vara så att man filar och filar, inte vågar behålla en tidig version utan överbearbetar texten, slutar aldrig putsa på den? Jag vet inte. Vi alla som skriver borde kanske låta oss inspireras av Bob Dylan: det räcker med en tagning. 

Det är som att öppna dörren till en främmande värld att komma i kontakt med yngre förmågor som på dagis, förlåt i förskolan, eller redan i vaggan utrustades med en iPad. 

Jag har hört talas om nymodigheter som var helt obekanta för den gamle mannen som från perrongen betraktar det framrusande digitala tåget. 

PS. Det stämmer inte det som står i rubriken. Människor förefaller med smartfånen i hand ringa varandra så fort de hinner - om alls ingenting. Tågresor kan därigenom bli som tortyr. Med det ofrivilliga lyssnandet till de värsta trivialiteter.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar