söndag 1 november 2020

November inte min månad





Jag gör som Kung Tosse, vänder blad. Almanackan jag får som prenumerant på Kalle Anka ljuger inte. November har nu infallit. Disig och grå. Inga väderleksförhållanden som muntrar upp den sedan barndomen lågt stämde Skriftställaren. 

Allhelgonahelgen snart avslutad. Granris och ljus sattes på graven i Österlövsta där min farmor och farfar vilar på det som måste vara en av Sveriges vackrast belägna kyrkogårdar.  

Som det sladdbarn jag är kom jag för sent och träffade ingen av dem. Farmor gick bort tidigt, födde fram tio barn, ett dog redan i späd ålder. Nu återstår ingen av syskonskaran. 

Farfar gick bort samma vecka jag föddes. Enligt ryktet var han högrest, hans barn däremot kortvuxna, förmodligen arvet från modern. Farfars gener hoppade över en generation och hamnade hos mig. 

Men det var inte från honom jag ärvde en skepsis gentemot kortvuxna män, livsfarliga som chäfer. Med stort och omättligt kompensationsbehov, Napoleontyper. Det slår aldrig fel. Fråga dig själv om du haft med kortvuxna chäfer att göra och du ser att det stämmer. 

Min sista chäf, öknamn Råttan, var en synnerligen lömig typ. Aldrig raka rör. Underminerade genom att i parodin på "medarbetarsamtal" tissla och tassla om vad kollegerna sagt. Vägrade på direkt uppmaning namnge dessa skuggfigurer.

Nå, uppfattningen om kortvuxna män ärvd från min idol i detta korta jordeliv, morfar. En annan reslig man som ingen chäf i världen vågade sätta sig på.  

Efter Österlövsta till Sandviken och mina föräldrars grav. Står sedan med gökboetmössan av en kort stund i minneslunden där min syster vilar. Det faller alltid in ett alldeles särskilt ljus över minneslunden varje gång jag uppsöker den. 

Och jag anar en närvaro, inte mer än anar. Men det räcker. Behövs inte mer än så. Saknaden efter min syster är stor och den vaga aningen tröstar en smula. Kanske finns hon någonstans. 

November är inte min månad. Kyrkogårdsmånad. Att dö är att resa en smula från grenen till fasta marken. Orden hämtade från Stig Dagerman som vilar i det Norduppland som halva jag härstammar från, på pappas sida. 

Han skrev också om den död som övervintrar. Månader må komma och gå men döden består.  Ingen undgår den. Senast Jan Myrdal. Så trist tänka han är borta. Han har alltid känts samtida.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar