En efter en och allt tristare blir det

Det redan glesa ledet fortsätter obönhörligt att glesna. Sven Stolpe. Sven Delblanc. Lars Gustafsson. Och nu Jan Myrdal. Jag läser dödsrunor över den sistnämnda i Folket i Bild/Kulturfront, Aftonbladet och Expressen. 

Nota bene, samtliga författade av män. Inga yngre sådana. Om detta kunde man spekulera, det avstår jag ifrån. 

Konstaterar vänligheten i runorna, kanske som det förväntas vid dödsfall. Men inget som Myrdal oreserverat  skulle uppskatta. Vänlighet luktar gärna falskhet. Och snart kanske gamarna träder till. När den döde inte kan gå i svaromål. 

Nu sover den fruktade polemikern som aldrig skrädde sina ord, klarspråk vem det än gällde. Brutalt och rakt på a´ la förebilden Strindberg, inget intrigerande bakom rygg, annars det vanliga i detta land. 

Det värsta är att det blir så fruktansvärt trist när sådana som de ovannämnda försvinner. De utgjorde sannerligen en bristvara, något sällsynt i denna samförståndets kvävande nation. Det är något väsentligt som plötsligt saknas i det offentliga rummet. Fönster som stängs.

Tystnaden blir djupt betydelsebärande.

Vad man än tyckte om Myrdal, och tycktes gjorde det mycket i hela hans aldrig stillastående liv, och hans ställningstaganden, så ofta på tvärs mot den goda smaken, så stimulerade han ens eget tänkande. 

Hans radikalt annorlunda analyser, aldrig först fingret i luften, aldrig något hänsynstagande eller inlindande, gjorde det inte lättare för en att förhålla sig till världshändelser, tjänade inte den intellektuellt lättjefulle. 

De röda khmererna i Kambodja. Massakern på Himmelska fridens torg. Man tvingades tänka ett varv till, ordentligt och kritiskt granska hans omedelbart provocerande uttalanden, problematisera sin egen behändiga ideologiska förförståelse. 

Han var nyttig för ens huvud, det huvud som behöver motstånd för att inte fastna i försanthållanden och trygg politisk hemvist.

Jag hörde honom senast våren 2019 i ABF-huset i Stockholm, under ett seminarium ägnat honom, när han en passant menade att kvinnorna haft det bra i DDR. Jag hörde honom däremot aldrig tala till försvar för dissidenterna i DDR och deras rätt till systemkritik. 

Hans försvar för förintelseförnekaren, som han förenklande och förminskande rubricerats, litteraturprofessorn Robert Faurisson, hans rätt till sina åsikter och att yttra sig, provocerade förstås de rättänkande som har klart för sig på förhand hur det är och hur man bör ställa sig i olika frågor. Utan vidare diskussion och tvivel. 

Handgripligen attackerade de Faurisson, inbjuden till Stockholm för att tala. Han skulle hålla käft, enligt de rättänkande. Basta. Knytnävsslag utdelades. 

Och så när Myrdal  medverkade i en av alternativmedias publikationer! Brunsmetning omedelbart. Strunt samma vad han skrev, det avgörande var den rysliga, icke rumsrena publikationen han medverkade i, det räckte för att fördöma. Pestflagg fram!

Läsa kritiskt vad han skrev, varför det? Som så ofta: attack mot personen Jan Myrdal, snarare fantombilden dekorerad med okvädesord och nedsättande omdömen. Enklast så. 

Hos mig stannar Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell  kvar som hans viktigaste verk. Hans idoga försvar för den illojale och refraktionäre, den illojalitet gentemot makten som  kännetecknar varje sann intellektuell. Illojalitet som ett hedersbegrepp. 

Men vi har förstås inte många intellektuella i Sverige, däremot pipor som makten blåser igenom som Myrdal skrev. Själv konfronterades jag med piporna inom högskolevärlden, tretton gick det på dussinet. 

Stora öron riktade uppåt, predikande lojalitet och underkastelse gentemot organisation och stat framför lojalitet mot profession och kritiska tänkande. Värda förakt och inget annat. 

Det blir bara tristare och tristare i detta land.