Häromdagen hängde jag med ansiktsmask på i Stadsbiblioteket i Gävle. Såg mig omkring i det slitna biblioteket, starkt försummat av kommunen vars prioriteringar tycks mig obegripliga. Kaféet nedlagt. Ofräscha toaletter.
Plötsligt kändes det som att vara förflyttad till Potsdam och dess stadsbibliotek. Märk väl under DDR-tiden med en pank ledning.
Så rakt igenom grått och färglöst. Opersonligt. Funktionellt i ordets sämsta bemärkelse. Ingenting utöver funktionerna låna och lämna tillbaka böcker, läsa tidningar. Inget estetiskt tilltalande för själ och öga i lokalerna. Inget som luktar bildning.
Kanske därför jag, med en olycklig tendens till självplågeri efter uppväxten i bruksmiljö med i anden kvardröjande mentalitet, stannat kvar i Gävle efter att ha flyttat hit 1991 efter många års bortavaro från regionen. För att få plågas i det DDR som inte längre finns. Efter vad jag hört.
Jag hade aldrig tänkt bli en återvändare men blev det av privata skäl som jag inte går in på här. Och blev kvar. Åren gick så där som de brukar göra, som ni väl kanske vet. Utan att man fattar hur det gått till. Life is what happens to you while you’re busy doing other things.
Utlandsvistelser av av olika längd kopplade till tjänsten jag innehade innebar stimulerande miljöombyten. Turin, Trondheim, Egypten, Sydafrika, Västbanken, Berlin. Jag skriver ut namnen för att kunna se platserna framför mig. Med risk för att trigga igång latent längtan.
Det är bekvämt med Gävle om man bor nära järnvägsstationen, lätt att ta sig till Arlanda och därefter ut i världen. Lätt att nå Upsala och Stockholm om man behöver det.
Gävle kan i rättvisans namn dessutom sägas vara en vacker stad med lummiga parker och strömmande vatten. Om man bortser från inslagen av deprimerande DDR-arkitektur, även i ny bebyggelse, inslag man i och för sig har svårt att blunda för.
Va´ä lä mä lä. Det är mentaliteten som är problemet. Instängdheten. Visionslösheten. Kotterierna och småstadskänslan. Kollektivets järnhårda lag. Tråkigheten. Serietecknarparet Berglin inbillar jag mig är den speciella Gävle-andans förmedlare i karikatyrens form.
Präster lever på synden, Berglins på Gävle. De senare har, kan inflikas, aldrig tillhört mina favoriter. Uddlösa och ofarliga.
Stick för guds skull inte ut! När jag medverkade på Gefle Dagblads kultursida, som jag gjorde under många år, livades jag upp, om sanningen skall fram, av att just sticka ut i den instängda atmosfären. Jag lärde mig snart vilka knappar man inte bör trycka på - men det gjorde jag.
När det tillsattes en ny kulturredaktör, känd som Musen som röt, väl medveten om var de diskursiva gränserna går för vad han kan säga och publicera var det slut på min medverkan.
Lika bra det, befriande. Jag har alltid haft svårt för lydiga lakejer som värnar om sitt eget skinn i första hand. Dylika förstärker förstås DDR-feelingen. Dessutom verkar inte redaktören tillräckligt beläst. Men det kanske inte behövs i den neo-analfabetiska samtiden.
Ibland begår jag en insändare i upplivande syfte. (På insändarsidorna förs det offentliga samtal som lämnat kultursidan i GD och förvandlat den till en ointressant historia.) Men det blir alltmer sällan. Skriftställaren börjar bli gammal och trött. Varför ävlas?
Nå, jag får för allt i världen inte glömma stadens stolthet: Brynäs hockeylag! Tyvärr en stolthet som är säsongsbunden. I skrivande stund pågår en ny säsong. Guldet skall hem!
Nota bene. Holmen där jag bor känns inte som en del av Gävle. Därför lämnar jag den ogärna. Nära till hav och orörd natur under eviga skyar. Sinneslugnande. I fjärran Fredriksskans kranar.
Bild: Kranar under den stadens storhetstid som var.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar