John - i vågens tecken

John Winston Lennon föddes i vågens stjärntecken. Närmare bestämt 9 oktober 1940 i Liverpool. Verkligen inget dumt tecken, enligt broder Hasse, fena på astrologi. 

Ett lufttecken, därför har vågar svårt att umgås med jordtryfflare, särskilt när de kallar sig chäfer, detta civilisationens otyg. 

Vågar är kreativa. Med förmåga att göra det oväntade som ingen annan. Därmed ta sig ur instängning och motstånd. 

Som våg befinner man sig i fint sällskap. Bolltrollaren Zlatan Ibrahimovic är inte för inte våg. Född för övrigt på samma dag som Skriftställaren. 

Den medfödda, unika begåvningen gjorde inte livet lättare för vågen Lennon. Help me if you can som han vädjade i en av sina sånger. Ensamheten är begåvningens barn. Vågar är ofta ensamvargar. Outsiders. Inga flockvarelser. 

I don´t believe in Beatles, I just believe in me, Yoko and me, and that's reality. Konstaterades på det som kom att bli den sista skivan, Double Fantasy. 

En psykiskt förvirrad mördare som förläst sig på The Catcher in the Rye stod en kväll och väntade på Lennon utanför Dakotahuset i New York. 

Mer än futtiga fyrtio år på denna jord fick inte Liverpools store son som denna dag skulle fyllt åttio. Alltmedan kompisarna i Beatles och Stenarna närmar sig just denna ålder. Charlie Watts står närmast på tur.

Jag känner igen mig i mycket hos John, använder honom som identifikationsskärm, jag får syn på mig själv, liksom utifrån,  försöker därefter ändra beteenden och sidor som jag inte tycker om. Men begår beteende-recidiv. 

Gång på gång. Utan att kunna hejda mig medan chans ännu finns. 

Det är som om det längst inne i sinnets mest avlägsna kammare bor något svart och elakt som jag inte kommer åt. Självinsikt och handling slår inte automatiskt följe.

Tendensen att göra närstående illa. Minns Lennons utskåpning av parhästen Paul McCartney. Muzak kallade han föraktfullt den senares musik. Yesterday enda verket som höll måttet.

Jag är  likadan, sårar dem jag alltid borde vara rädd om. Försöker förstå varför. Rädslan för beroendet av någon annan? Den undermedvetna vägran att tillstå ett beroende, en avhängighet? Därför göra illa? 

Egentligen ett inverterat självskadebeteende. Låter sig spåras långt tillbaka, till barndom.

Humörsvängningarna hos John skrev Cynthia Lennon om, hon som delade vardag med honom. Känner igen mig även i detta. Omöjligt att förklara. Det "bara" svänger och det kan gå hiskeligt fort från gott till dåligt humör. 

Samvetskval efteråt. Ånger över det som inte kan göras ogjort. Jobbar med det men blir inte kvitt åkomman. 

Inte lätt att leva med denne John, om man får tro ex-hustrun. Förmodligen inte Skriftställaren heller. Om han får säga det själv.

Bild: Tumblr Gallery