Vardagslivets desertörer

Michel Houllebecqs dystopiska bok Underkastelse om ett morgondagens Frankrike genomsyrat av islam, totalitärt och likriktat, skulle även kunna beskriva ett framtida Sverige. Varningstecknen är tydliga. Men skriver jag det stämplas jag väl omedelbart som islamofob. 

Jag kan redan höra den politiskt sett fullkomligt ansvarslöse, maktgalne Löfven yttra: - Vi såg det inte komma. 

Varje år försvinner 12 000 människor i Frankrike. Spårlöst. Går under jorden. Plötsligt är de bara borta. Ingen vet vart de tog vägen. Sedan 2013 letar inte fransk polis efter någon av dessa i inre exil även om familjen begärt det. 

De har ju inte begått något brott, enligt gällande fransk lag, avhopparna. Förutom brottet mot det småborgerliga livet och dess inneboende anda. 

Frestande spekulera i varför dessa avhopp från familj, jobb och det inrutade livet. Inrutade kanske ett nyckelord. Dessa vardagens desertörer orkar inte längre med det inrutade och förutsägbara existerandet. Det lilla livet. 

Kanske det enda som förenar dem. De drar som ungdomarna säger. Plötsligt och utan förvarning. 

I boken Serotonin av Houllebecq gör huvudpersonen just detta: drar. Han säger upp sig från ett välbetalt konsultjobb, liksom han säger upp den flotta lägenhet han hyr i Paris, lämnar den japanska, sig ständigt sminkande kvinna han bor tillsammans med. 

En älskarinna han inte känner något varmare för. Mest likgiltighet. Vet han inte kommer att sakna henne väl on the road. 

En kvinna som vidlyftigt ägnar sig åt hämningslösa sexuella, nattliga utsvävningar med inslag av bisarr djursex. Houllebecq förnekar sig inte. Ingen självcensur eller eftergift åt den goda smaken. Hans stil är som alltid gränsöverskridande, blind för tabun, samtidigt hårt tuktad. 

Jag hänger på i Florent-Claudes, huvudpersonen heter egendomligt så, fotspår. Skuggar honom. Med stor förväntan på vad som skall hända. Vad han kommer att upptäcka under sin odyssé och som Houllebecq lär återge på sitt oblyga sätt. Han som inte väjer för något. 

Houllebecq är med sitt säregna anslag samtidens mest intressanta författare. Ingen skriver som han. Dessutom är han, vilket jag inte fattat tidigare när jag läst honom, rolig. En humor med melankolisk underton. Weltschmerz. Ett rop medan världen går under. 

Har han förekommit som kandidat till Nobelpriset? Ingen aning. Men skulle inte bli förvånad om Engdahl lanserat honom. Kanske bara för att reta dem som inte ens kan uttala fransmannens namn korrekt. Och aldrig läst honom. 

Jag hörde nämligen den dryge pösmunken i ett radioprogram långsamt bokstavera inför någon som kanske inte talar franska hur  namnet skall uttalas för att det skall bli rätt. Jesus.