Pain riche säger vi i Sverige, åtminstone sa vi det förr. Har bestämt för mig att det var den legendariske krögaren på flotta restaurang Riche i Stockholm, Tore Wretman, som gav namn åt det avlånga brödet.
En gång i ljusets stad som det heter om den franska huvudstaden, jag rodnar när jag avslöjar det, föga tröst att det var mycket länge sedan, klev jag in i ett boulangerie snett bakom Operan, jag bodde i grannskapet på ett trevligt litet hotell med utsikt över takåsarna, och bad om une pain riche på stapplande skolfranska.
Den enkle grabben från Sandviken hade kommit till metropolen. Påminner om bonden som åkte till stan, ville framstå som världsvan, stegade in på ett kafé efter att ha läst på skylten utanför och beställde med myndig röst: - Fröken, en kaffe och två biljarder! Men de skall vara färska.
Sönderdelar en halvtorr pain riche, stoppar ned i påse, tar med ut till havsbukten inte så långt borta för att mata änderna som håller till vid strandbrinkar och i vassruggar.
Ljummen oktoberdag med nakna träds november blott några dagar bort, tunga skyar med gråblåa moln som riskerar varsla om regn.
Jag älskar att röra mig på denna plats där Östersjön presenterar sig, vattnet växlar mellan spegelblankt och otuktade vågor. Det Wehmut jag förr alltid kände om hösten, när allt vissnar och dör och är förgängligt, är som bortblåst.
Jag är ingen naturromantiker men finner stort behag i att vara nära det vilda bortom mänsklig hand och kontroll. Bortom samhälle och boningshus. Ett sinnets lugn infinner sig.
Inga änder på plats denna eftermiddag, jo en enda. Men han förefaller ointresserad av brödet som kastas ut, simmar i väg. Sannolikt brukar ingen dyka upp här för att mata fåglar.
En kråka visar däremot ett växande intresse. Vi lägger ut brödbitar. Snart är många kråkor närvarande, tämligen orädda. När vi rör oss mot hemmet följer de efter, länge. När vi stannar till, gör de likadant, slår sig ned i buskar och träd, håller oss oavbrutet under uppsikt.
Jag inbillar mig att de spanar in den bruna påsen med bröd som jag bär på. Gömmer den under skepparkavajen. Hjälper inte. De fortsätter att följa efter nästan ända fram till porten.
Tänker på farbror Vilhelm i den norduppländska skogen utanför Häverödal, levde som eremit med krossat hjärta efter en olycklig kärlekshistoria. Fåglarna och han blev med tiden tätt förbundna. Han ingick som en självklar del av deras livsmiljö.
Kanske är det generna som drar mig till platsen runt hörnet där fåglar finns. Jag måste bara bege mig dit. Helst varje dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar