Plötsligt upptäcker jag det. Hjalmar Söderberg står staty utanför Kungliga Biblioteket i Stockholm. Prydligt klädd, finklädd skulle man kunna säga, stajlad på nutidssvenska. Ekiperad för att flanera, visa upp sig för huvudstadens borgerliga åskådare. Välansad mustasch.
Till det yttre en oklanderlig gentleman.
Första gången som jag noterar statyn där på hedersplats. Vet inte hur länge den stått där, men däremot att jag passerat genom Humlegården många gånger. Utan att ha något ärende in till KB. Carolina Rediviva i Upsala var mitt bibliotek under de akademiska utforskningsåren.
Första kontakten med Söderberg skedde i gymnasiet, kan det ha varit i första ring, i svenska-ämnet. Martin Bircks ungdom skulle läsas och redogöras för enligt påbjuden mall. Inte uppstod någon omedelbar affinitet mellan mig och författaren.
Sigfrid Siwertz Mälarpirater som samtidigt avhandlades slog däremot an, öppnade pojkrummets fönster. En svensk Huckleberry Finn och Tom Sawyer. Hissa seglen och ut på vattnet, äventyret väntar! Vuxenlivet må dröja länge till. Det som förstelnar och desillusionerar.
Att det inte genast tände till mellan mig och Söderberg tror jag hade mindre med boken att göra. Och mer med sammanhanget den lanserades i.
Lektorn i svenska gjorde sitt bästa för att döda intresset för de svenska storheterna, "kvinnohataren" Strindberg och de andra. Dessutom avskydde han mitt långa hår, klart tydligt i hans bemötande av mig, liksom det syntes i slutbetyget i ämnet. Vi hade svårt för varandra.
Trots det måste han sätta A på min studentuppsats. Allt annat en skandal.
Den allvarsamma leken hamnade i mina händer några år senare. Och så var jag fast, ohjälpligt fast. Vilken ung man och obotlig romantiker kan väl inte identifiera sig med huvudpersonen Arvid Stjärnblom och hans olyckliga förhållande med den åtrådda Lydia?
Med kropp och själ känna sig som, ja vara Arvid?
De får inte varandra, för att tala med min salig mor, Arvid och Lydia. Hon som alltid önskade att så skulle ske när två människor förälskade sig i varandra. Att det skulle sluta lyckligt. Och att de skulle vara snälla mot varandra. Så som de var i Min värld.
Bitterljuvt från första sidan till sista i Den allvarsamma leken. En bok att med hjärtat läsa om och läsa om på nytt. Njuta av medan vemodet mjukar upp sinnet.
Boken självbiografiskt grundad.
Stilisten Söderberg fick jag på köpet när jag slukade Den allvarsamma leken för att uttrycka det vanvördigt. Inte många som klår honom på svensk botten. Åh, att kunna skriva som han. Skapa sådana utsökta sentenser. Skriva så tuktat och välbalanserat. Aldrig ett onödigt ord.
Ur Förvillelser och direkt ur minnet: Klockorna i Jakob sjöngo och dånade, det var en gammal diktare som begrovs.
Minns plötsligt en anekdot, nedtecknad i någon av hans böcker. Söderberg var tillsammans med några yngre författare bjuden till Strindberg i Blå Tornet på middag. Strindberg var nyfiken på dem som skulle ta över efter honom. Nja, inte ta över, det kunde ju ingen.
Väl utanför dörren efter avslutad middag grips Söderberg av en impuls, vänder sig om och fångar ett par ögon i brevinkastet. Titanens misstänksamma blick.
Bild: Albert Bonniers Förlag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar