Den "malliga morgontidningen", Jan Guillous omdöme om avisen hemmahörande i Marieberg i Stockholm. De rättrognas husorgan och normkälla. "Dagens Nonsens" brukade Gunnar Adler-Karlsson sardoniskt skrocka. Dagens Nyheter läser jag inte. Tillhör icke de rättroende.
I samma tidning skriver Johan Croneman (bilden) tv-kritik. Enligt en jag känner och som följer honom rör han sig på en betydligt högre stilistisk och intellektuell nivå än fordom Hemming Sten och de andra från långt tillbaka som hade till yrke att glo på dumburken.
Den senare minns jag främst för att han sågade ett tv-program som det pinsamt nog avslöjades att han inte ens sett.
Han, den reaktionäre strutten, hade retat sig på vad han uppfattat som programmets vänstervridning, detta hände under de röda åren, och hade klart för sig på förhand vad som borde fördömas utan att ens behöva se eländet.
Jag tror dock inte att det ledde till att han skildes från sitt uppdrag på Expressen. Sten minns jag mest som en gnällgubbe som vevade tjatighetens positiv. Förutsägbar och trist.
Cronemans självbiografi Jag har det svårast här är skoningslös gentemot honom själv, privatpersonen och inte journalisten. Inget dåligt döljs. Och jag kan inte låta bli att så smått undra om hans vänner haft tillgång till den här osminkade bilden av honom.
Ingen vacker sådan, en den djupa förnedringen och självförstörandets. Utan att han sätter en ära i sin egen skam, min mors uttryck. Som läsare avväpnas man redan efter någon sida.
Bilden av en i diverse beroenden inlåst och ofri människa. Genom hela livet. Med upprepade sjukhusinläggningar och risk för förtidig död. Ett kämpigt liv för att uttrycka det slarvigt. Aldrig vila eller en lugn stund. Men krönikorna i DN sköter han plikttroget, håller deadlines.
Spelberoendet. Svindlande summor ut och in. Obegripligt för den som inte delar detta beroende. Vad det är som är så svåremotståndligt. Men det kanske utmärker alla slags beroenden. Det tvångsmässiga som tillåts hålla den beroende i ett järngrepp.
Först tar mannen supen, sedan supen mannen. Alkoholismen. Utan att skygga för någonting eller minsta smutsiga detalj fångas alkoholistens existens. Ett riktigt suparproffs är Croneman.
Varför super Jeppe? Inga bortförklaringar eller lättköpta föreställningar, Croneman avskyr dylika som pesten. Som att alkoholismen skulle vara en sjukdom som Minnesotamodellens indoktrinerade apostlar hävdar.
Man super, det är allt. Ett beteende och en livsstil. Destruktivt, men inte bara. Så enkelt är det inte. Ruset skänker eufori och livsglädje - om än övergående. Roligare vara full än nykter.
Associationen går osökt till Bengt Anderberg och när jag en gång läste om hur han på Bornholm, där han bodde, en helt betagande skön och skimrande höstdag på ön mitt i havet plötsligt kunde gripas av infallet att detta är en perfekt dag för supande. Och så kork av.
Drickandet avslutades inte i och med dagens slut. En ny period hade inletts, fram till krasch.
Likadant med Croneman. Återfallet är honom ständigt i hasorna. Överfaller honom när det samma återfall behagar att göra det. Kan ske närsomhelst, oavsett yttre omständigheter. Kanske borde jag skriva kunde om det nu är så att Croneman länge varit nykter.
Såret i Cronemans förstelnade, hans eget uttryck, liv kan stavas fadern. Som framstår som en högst egendomlig, mytomanisk och svekfull figur. Hur mycket av sig själv som Croneman finner i den förhatlige återstår att röna ut.
Croneman återkommer till en rygg som vänds mot alla andra. En kylans förskräckliga bild.
Johan Croneman själv? Sin egen rygg han beskådar? Hur ärliga hans ord än är, flyr de honom. Ryggen saknar ansikte.
Bild: SvD.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar