torsdag 15 oktober 2020

Konsten att tala för sig själv och läsa om sina egna böcker








 

Johan Croneman avslöjar i sin självbiografi med den fyndiga titeln Jag är olyckligt här - eftersom jag aldrig läser Dagens Nonsens träffar jag inte på honom där men den hudlösa e-boken har jag svårt att avstå från - att han pratar högt för sig själv. Det gör även jag.

Ett tag läste jag texten högt alltmedan jag skrev. Jag inbillade mig att den blev bättre av det. Det är väl i högsta grad tveksamt. Men jag önskade skriva med ambitionen att texten skulle kunna högläsas, hålla för en uppläsning. 

Första gången jag lyssnade till en av mina böcker som ljudbok, utgiven av Synskadades Riksförbund, kändes det som om det inte var jag som skrivit boken. Det var som om texten lämnade mig, "författarens död" som vissa teoretiserat om. 

Jag upplevde plötsligt ett avstånd till mitt eget verk. 

Samtidigt som jag, det skall jag inte sticka under stol med, smickrades av att det var min bok. Texten uppläst av en anonym röst. Bedömd värd att högläsas för en tänkt publik. 

Det har påståtts att Michel Foucault återvände till och läste om sina gamla, egendomligt ord i sammanhanget, böcker. Undrar om han upptäckte något oväntat, överraskade sig själv, när han gjorde det, eller varför han överhuvudtaget ägnade sig åt det. 

Knappast narcissistisk självbespegling, det vägrar jag tro. Men vad vet jag. Foucault var en egen person. 

Göran Palm avslöjade att han smög sig in på bibliotek för att fästa blicken på sitt eget namn i tidningar och på bokryggar. Ögononani kallade han det. 

När jag har provat att läsa om mina tidigare böcker får jag för mig att jag skrev bättre eller åtminstone annorlunda förr, med ett annat ordval. Förhoppningsvis skriver jag enklare och rakare numera. Det finns inget svårare än att skriva enkelt, som bekant. 

Akademiskt avprogrammerad är jag förhoppningsvis som skrivande människa. Att exempelvis läsa om organisationsboken Själens revolt, med alla dess akademismer, närmast en plåga. 

Jag fruktar att bokens innehåll och budskap, som jag hävdar är bestående angeläget med sitt försvar för individen och rätten till autonomi, riskerar skymmas av alla krångliga ord. 

Att bete sig som jag innebär att man inkluderas i ett illustert - där ett återfall i det akademiska - sällskap. Moralfilosofen Adam Smith (bilden) i Edinburgh gjorde det medan han föreläste. Han liksom plötsligt försvann mitt under en föreläsning och ingen i salen hörde vad han muttrade om. Försjunken och bortom kontakt. 

Man bör undvika att gå där och tala för och med sig själv i butiker och på allmän plats. Oförstående människor kan få för sig att de måste ingripa. När det bara handlar om, måhända, att få tala till punkt utan att bli avbruten. 

Enig med mig själv är jag sällan. Det är inte det jag är ute efter. Inte sällan stannar jag mitt i en mening, tröttnar på att lyssna till mig själv, når aldrig punkten.

Bild: Wikipedia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar