Universitet och högskolor utan inre motstånd

https://www.svd.se/sverige-fortjanar-lundadeklarationen

När jag tar del av den verklighetsbild som länken utan några överord förmedlar, samt lyssnar till vad före detta kolleger och andra initierade anför, tackar jag min lyckliga stjärna att jag inte är kvar inom högskolevärlden. 

Det var illa nog på min tid och det blev efterhand bara allt värre och tokigare. Men nu verkar det som om galenskapen galopperar fritt. 

Vem är det som driver på? Cui bono? Driver det sig självt enligt en inre logik? Frestande fråga. En allmän hysteri eller psykos som smittar? Så gott som alla i denna värld tycks ju dras med. 

Har de rättrogna helt tagit över och lagt beslag på de skattefinansierade institutionerna med makt att korrigera och bestraffa den som inte jamar med? 

Osökt tänker jag mccarthyismen i efterkrigstidens USA. Jakten på de enligt förföljarna misshagliga "kommunisterna" och deras medlöpare. På lösa boliner. Angivare flitigt i farten. Med svåra konsekvenser för de utpekade. Yrkesmässiga, privata och personliga. 

Ett skammens kapitel i modern amerikansk historia. Den smutsiga konsten att arrangera sanslös klappjakt och bryta ned oskyldiga. 

Var finns det nödvändiga motståndet på svenska universitet och högskolor? Det borde ju mobiliseras bland medvetna anställda och vakna, om det nu finns några sådana kvar, studenter. Alla kan ju inte ha tappat vettet, även om det förefaller så ibland. 

I mitt medvetande blott enstaka namn bland dem som inte gjort det: Göran Adamson. Johan Lundberg. Michael Gustavsson. 

Formuleringsskickliga som få eller ingen bland kollegerna men ensamma. Skrämmande.

Det är som på min tid: de som sympatiserar med kritik mot förfallet tiger eller uttalar sympati när någon i ledningen inte hör och det inte kostar någonting. Den individuella lönesättningen, som borde kallas personlig, är ett effektivt disciplineringsinstrument. 

Att lägga till redan intagen feghetsposition.

Sedan kan arbetsledningen förstås också straffa med orimliga tjänstefördelningar som långsamt knäcker den tjänstgörande, bränner ut vederbörande. Från mina sista år har jag flera exempel på detta, människor som for riktigt illa. Än idag mår jag dåligt av att minnas dem.  

Skäms att jag inte gjorde mer som facklig representant. Men insnärjda var vi i det lokala facket av de arbetsrättsliga lagarna, fångar i MBL-buren. Borde lämnat förhandlingsbordet och medansvaret, accepterat vår strukturella maktlöshet och tillgripit andra medel. 

Rektorerna tillsätts av regeringen. Dem kan man således snabbt glömma i sammanhanget. En linjeorganisation infördes med diverse chäfer, den ene mer olämplig än den andre, som lojalt tittar uppåt, i första hand rädda om sitt eget skinn. 

Akademikerfacket SACO är tandlöst med välkammade strebrar centralt som inte vet hur facklig kamp stavas. De gör karriär och har inget emot att så fort tillfälle bjuds kliva över till motparten. Eller utses till statsråd som Ekström, hon med flickrösten.

P O Enquists uttryck "de inställa upprorens tid" kan med fördel omformuleras till "det inställda motståndets tid". Universitet och högskolor befinner sig därigenom i fritt fall. 

Vart tog de kritiskt reflekterande studenterna vägen, de som en gång åtminstone fanns i Uppsala? Varifrån kom de icke tänkande, de emotionella och hetsande? Värdegrundsmobben? Kränkningskulturens bärare?

Att tänka fritt är stort, tänka rätt är större. Annars... Inte var det detta Thorild åsyftade. Men han kunde ju inte veta. 

Bild: Joseph McCarthy. Wikipedia.