Böcker jag inte tänker läsa

Två aktuella, uppmärksammade böcker. Två författare (nå, en av dem anlitat skrivhjälp) som kallar sig feminister. Två privilegierade medelklasskvinnor, ofta förekommande i offentlighetens strålkastarljus. 

Inte tänker jag läsa Metoo-rörelsens mest extrema härförerska Cissi Wallins bok Allt som var mitt. Och som förlaget hon först vände sig till, vilket det nu var, inte vågade ge ut, fruktade ett kostsamt utfall av en domstolsprocess. 

Wallin förstår jag mig inte på, hon har fastnat i blind hämndlust bortom alla juridiska utslag, all vett och sans. Bokens utgivning finansierar hon själv (eller kanske hennes välbeställde make), vilket tyder på att hon anser den angelägen. 

Virtanen, en gång stjärna på Aftonsnaskan, som hon är ute efter att hämnas på, han skall inte komma undan enligt Wallin trots att han är friad i rätten, tyckte jag alltid var en opportunistisk, ointressant Södermalmsjournalist, med ett opålitligt, ovårdat utseende. 

Det ursäktar självklart inte vad han gjorde mot Wallin, vad det nu var, det lär vi väl aldrig slutgiltigt få veta, version står mot version. 

Föredettingen Mona Sahlins Makt-lös, egendomlig titel men kanske illavarslande på ett inlindat sätt, avstår jag också med lätthet ifrån. Hoppas hon på en comeback? Gud oss hjälpe i så fall!

Sahlin, som vräkte ur sig det idiotiska om att det är sexigt att betala skatt, förstår jag mig ännu mindre på än Wallin. En närmast bisarr figur, till synes utan inre kärna och kompass, och som förstås bör hållas borta från allt vad inflytande och politisk makt heter. Skadlig därvidlag.

Att den kvinnan faktiskt kunde blivit statsminister, om inte choklad och annat kommit i vägen (nå, det låg annat bakom säkert) som en insats från en högre förnuftig makt, framkallar rysningar. 

Jag scannar Adlibris och Bokus. Noterar att e-böckerna, jag har alltmer blivit en e-bokläsare om än sporadiskt, stigit markant i pris. Deckarna på e-listan, påfallande många, tröttnar aldrig folk, finns det ingen anledning att intressera sig för. Författarnamnen avskräcker.

Då går jag hellre till bokhyllan, letar fram och läser om Chandler och Hammett. Eller Mickey Spillane. Det är grabbarna hela dan, det. En fröjd att läsa från första raden. 

Italienska Ferrante lockar en smula. Men har man läst en bok av henne, om det nu är en hon, känns det som om man läst alla ur hennes hand. Det behöver inte vara fel i och för sig. Och till Italien, där hennes böcker utspelar sig, kan jag längta. 

Jag som var en bookaholic. Kan det vara åldern? (Fånig undran.) En tilltagande indifferens i sinne och huvud? I så fall borde det vara ett efterlängtat tillstånd i en samtid som bara blir allt galnare och värre. Varför bry sig, lägga manken till? Better stay calm, cool and collected.

Samtidigt som jag skriver detta råkar jag kasta ett getöga på tv:n som står på. Utan ljud. I rutan Löfven, Dumberg och den där socialministern, Hallon någonting. Deras läppar rör sig. Herregud, vilket miserabelt gäng. 

Jag skakar på huvudet. Och detta skall vara vår statsledning? I ett kritiskt samhällsläge.

Nä, nu upptaga sökandet efter en ny tv-serie att kasta sig in i. Doc Martin ser vi för tredje gången. Nyss avslutade vi en tredje gång Wild at Heart. Det är grejer, det. Ett avsnitt kvar på Ulven kommer i DR. Liksom Patria om baskiska ETA.

Fotnot. En av mina läsare påminde vänligt nog om att man kan låna e-böcker på bibblan. Nu gjort. George Kleins Pietà. Klein var mycket beläst centraleuropé. Fascinerande levnadsöde. Undgick nazisternas dödsläger.

Bild: Wikipedia