Tomtens tofflor

Det var betecknande nog president Eisenhower, själv general, som oroade sig för det militär-industriella komplexet. Där fanns enligt honom den reella makten. Inte i Vita Huset. Militären och kapitalet sitter i samma båt, för att travestera Blå Tåget. En obrytbar allians och struktur.

Befriande klarspråk, kanske en smula nedslående för alla blåögda som fått för sig att det inte är så.

Läser ett inlägg av Jonas Gardell (Expressen 201109), inte det skarpaste av huvuden när det kommer till politisk analys, som stort uppslaget sprider illusioner om att, halleluja, nu väntar minsann en bättre värld. Med Sleepy Joe i Vita Huset. 

Trump är borta. Den förskräcklige. Gardell, möjligtvis inspirerad av språket i Der Stürmer men jag kan inte säga säkert, uppfinner till och med ett nytt ord: clownmonstret. 

Demonisering så korsetten spricker. Nästan så jag börjar misstänka projicering. Och han är inte ensam. Det jublas från många håll som om en ny morgondag stundar. Med fred på jorden. Och alla till behag. Djävulen borta, frälsaren framröstad. 

Stefan Åsberg och de andra ytskrapande journalisterna, som ständigt gör det lätt för sig och inte sitt jobb ordentligt, har bidragit till illusionsmakeriet genom att inte kritiskt granska miljardären Bidens politiska biografi och vad han realistiskt skulle kunna tänkas åstadkomma. 

Bortom floskler i the good old american style. 

Inom det handlingsutrymme som står honom till buds. Och som han själv inte mätt ut. Minns den klarsynte Eisenhower. 

När jag med ett halvt öra förstrött lyssnar till Åsberg och de andra systembärande SVT-journalisterna förgrymmas jag av att mina skattepengar avlönar dessa. Intet kan jag göra. Bättre på licensens tid. En chans att slippa undan. 

Inte är det public service i begreppets bästa mening jag ofrivilligt är med och pröjsar. Snarare power service. Dag ut och dag in. Val efter val. Så förutsägbart att jag nästan får spader.

Lär vi oss arma varelser aldrig någonting? Tydligen inte. Vårt behov av bländande illusioner tycks omättligt. Kennedy... Clinton... Obama... Och nu Bidén, förlåt, kunde inte låta bli. 

Själv trodde jag på jultomten tills jag till min bestörtning upptäckte att han lånat pappas tofflor. Sedan blev jularna aldrig desamma. Trots mammas hemlagade knäck, kola, ischoklad och all god julmat med kalvsyltan som pricken över i:et. 

Jag brukar citera Richard Hackman, framliden ledarskapsforskare, som jag hörde under ett seminarium på Harvard. Hackman hade studerat ledarskapet i välkända symfoniorkestrar. Hur avgöra ledarskapets kvalitet i dessa? Lyssna efter hur det låter!

Hur bedöma Bidens ledarskap, hur kommer det troligen att "låta"? Kommer USA att sluta blanda sig i andra staters inre angelägenheter? Skulle inte tro det. Blir USA mer jämlikt? Skulle inte tro det. Mindre diskriminerande? Skulle inte tro det. 

Men ni som tror på Biden kan ju fortsätta med det. Kika inte ned mot jultomtens fötter bara. 

PS. Nästan absurt höra Löfven jublande gratulera Biden och samtidigt yra om det "starka samhället där alla är med". Och som tydligen håller på att uppföras hos oss enligt honom. När vi bevittnar ett Sverige som aldrig haft så djupa klassklyftor. Tomtens tofflor igen.