Jag minns mycket väl Georg Klein. Känd cancerforskare i Sverige av ungersk härkomst. Undkom nazisterna och dödslägren. Det gjorde däremot inte flera av hans nära och kära.
Sammantaget en halv miljon ungerska judar deporterades under Adolf Eichmanns handfasta ledning. Enligt flera initierade vittnesmål var Eichmann inte bara en underhuggare som gjorde sin plikt, en kugge i det stora maskineriet som han nedtonande framställde sig själv under rättegången i Jerusalem.
En version av honom som förmedlades i klassikern Den banala ondskan av Hannah Arendt, på plats i Jerusalem. Men som inte exklusivt berättar hela sanningen om den extremt lojale skrivbordsmördaren.
Eichmann var i högsta grad en drivande och handlande figur som inte slösade bort sin ämbetstid på att tänka. På kort tid deporterades Ungerns judar. Förintandet skyndades på, kriget var på väg att förloras för Hitler och kompani.
Det är djupt fascinerande, jag finner inget bättre ord, att få slå följe med Klein till det tyskockuperade Budapest våren 1944.
Han vandrar långsamt genom den ockuperade centraleuropeiska staden an der schönen Donau i sällskap med en flicka, åka kollektivt är förbjudet för den med gul stjärna på bröstet.
Jag läser Kleins essäsamling Pietà som e-bok. Har också laddat ned Jag återvänder aldrig. Klein skriver påtagligt ofta om döden, är upptagen av den. Citerar dem som till skillnad från honom togs till Auschwitz.
Bland dem Primo Levi, mest känd för boken Är detta en människa?, som överlevde lägret men inte skuggan från Auschwitz med Bruno Bettelheims ord. Skuggan hack i häl på alla överlevande. Aldrig blev man som överlevande fri från Auschwitz. Slutstationen enligt någon.
Liksom undertecknad fängslades Klein av Peter Nolls självutlämnande bok Den utmätta tiden. Noll vägrade behandling, radikala kirurgiska ingrepp, när dödande tumörer uppdagats.
Han ville leva, med betoning på leva och inte bara överleva, sina återstående dagar utan att vara "en urgröpt kanot som ingen paddlar i". Jag citerar fritt ur minnet.
Jag tipsades om Noll, uppmanades läsa den snarare, för många år sedan av en kollega som en afton lite förstrött hade börjat bläddra i boken och sedan inte kunde lägga bort den. Utan sträckläste den under en natt tills solen gick upp. Helt tagen. Liksom Klein.
En medryckande bok, en hyllning till det enda liv vi vi har, utmätt och övergående, skriven av en dödssjuk! Det kunde tyckas paradoxalt.
Klein manar oss återkommande till ökad dödsmedvetenhet, memento mori, för att den vägen stärka livsviljan. Instämmer - på ett principiellt plan. Men hur göra? Lätt att ökad medvetenhet om livets korthet och dess upphörande, som ingen av oss undgår, framkallar dödsångest.
På relativt kort tid har jag förlorat fem generationskamrater, tre i kräfta. Döden kryper närmare och gör sig obehagligt påmind, blinkar med ett kallt öga till yrvaken ångest.
Försöker tänka som en motståndshandling: vad är värre än döden? I det ultimata perspektivet bleknar det mesta man annars hänger upp sig på och gör till bekymmer, krymper till ingenting. En stoisk och sund hållning om man förmår intaga den.
Det som dröjer kvar av Kleins essäsamling och borde uppfattas som ett rättesnöre: att i största existentiell närvaro leva det vardagliga livet trots hotfulla yttre omständigheter, i Kleins fall riskera sändas i väg vilket ögonblick som helst för att mördas.
Osökt går tanken till mina akademiskt utbildade vänner i Ramallah på Västbanken som lever helt vanliga medelklassliv som om de inte var ockuperade av Israel. Som om de inte så fort de rör sig på Västbanken fastnar i ockupanternas check points med förnedrande bemötande.
Jag förstår inte hur de klarar det. Men, förstås: vad har de för val? Under mina veckor på Västbanken, två vistelser som gästföreläsare vid universitetet, avsåg jag fråga dem om hur de orkar med att ha det som de har, men jag gjorde det aldrig. Kanske vågade jag inte.
Bild: Skammens mur mellan Israel och Västbanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar