"Norge, Norge, det är ett ruttet land. Norrmän, norrmän, ett jävla rövarband." (Alfredson & Danielsson: Norgevisan)
Första intrycket ljuger inte, brukar det heta. Kanske gäller det främst om människor. Och enligt min mångåriga, "bittra" höll jag på klämma dit, erfarenhet stämmer det i nio fall av tio. Jag har i alla fall mycket svårt att ompröva det första intrycket jag får av en annan människa.
Kanske gör jag det bara lätt för mig, slipper fundera mer på saken. Blott Gud vet hur det ligger till med det. Inte tänker jag konsultera min psykoanalytiker för att försöka förstå mig på mitt mellanmänskliga relaterande.
Min första tur till Oslo. Innan jag landade på Gardermoen var den primära bilden av den norska huvudstaden att det skulle vara förskräckligt dyrt. Annars var förväntningarna ganska nollställda. Nå, jag hade förstås läst på om ockupationen och hjemmefronten.
Och tv-serien Makten är jag förtrogen med, om den norska socialdemokrati som traskat samma väg som den svenska. Från befrielserörelse till försvarare av det bestående. Mammas socialdemokrati är död, har jag skrivit flera gånger. Den norska systerorganisationen likaså.
Men maffigt hus på Youngstorget mitt i huvudstaden har Arbeiderpartiet uppfört. Rena palatset à la Ceausescus monstruösa koloss i Bukarest. Många våningar, många funktionärer blir det. Bit inte den hand som föder dig, du ombudsman i den rörelse som stelnat.
Oslo har blivit en stor, positiv överraskning. Växelkursen hyfsad. Priserna överkomliga. Förutom om man får för sig att spisa middag på restaurang. Så bäst låta bli för en som utsatts för ett blågult pensionssnyderi av Göran Persson och hans kumpaner.
Verkligen en stad att långsamt flanera i. En atmosfär som gynnar denna ädla konst. Mysiga kaféer. Gator att beträda med upptäckarblicken påkopplad. Människors vänlighet. Upplevde detsamma under min tid som gästprofessor på Konstakademien i Trondheim.
Norrmän! Bra folk. Jag söker upp min gamla student Lars Inge, anställd på Vinmonopolet utmed paradgatan Karl Johan. Kärt återseende efter alla år. Han påminner om en kurs jag höll i ekonomisk historia. Det var tider, det.
Inte hinner man med mycket på några få dagar. Vissa platser återvänder jag aldrig till. Men tillbaka till Oslo ska jag bara. Och som jag har konstaterat en gång: du återvänder aldrig till samma stad, eftersom du inte är samma person.
Återkomsten är med andra ord en öppen historia, spännande bara förnamnet. Men det får inte dröja för länge. Tiden är ju inte på gammel-Ekstrands sida. Och någon Mick Metusalem Jagger är man definitivt inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar