”Jag vill inte ha med döden att göra” deklarerar huvudpersonen, Vilhelm Mobergs alter ego (?) i Din stund på jorden. ”Och hur tror du då att du får mat på bordet”, replikerar slaktaren snabbt, han som i sitt yrkesutövande har att avliva levande varelser.
Moberg sätter fingret på den oupplösliga relationen mellan liv och död, det ena kan inte tänkas utan det andra. Ett återkommande tema i hans författarskap.
Planen var att bege oss över dagen till Zaragoza, drygt trettio mil bort från Barcelona, med snabbtåg. För att besöka Memorial del Cementerio de Torrero som hedrar alla de som dödades av Francos rebellarmé under inbördeskriget.
Hela tiden finner de med historiskt klarsynta ögon nya massgravar i den spanska jorden.
I år är det åttiofem år sedan det spanska inbördeskriget slutade med de fascistiska kuppmakarnas seger. Klappjakten på dem diktator Franco betraktade som fiender fortsatte dock utan fördröjning ända fram till hans bortgång 1975.
Det spanska inbördeskriget, ett oläkt sår i nationens hud, är ett känsligt ämne att ta upp när man är i Spanien. Jag minns när vi guidades i Alicante där ett skyddsrumsmuseum upprättats.
Med intakta skyddsrum från inbördeskriget. Klottret på väggarna kvar. Varningarna för spioner. Den kvinnliga guiden uppträdde avvaktande och försiktigt fram till att jag öppet uttalade min sympati för den folkvalda republiken.
”Man kan ju aldrig veta vem man guidar.”
Hon avslöjade att det fanns starka krafter i Alicante som helst såg att museet, påminnelsen, inte fanns.
Och Partido Popular, högerpartiet med starka sympatier för Franco och längtan efter det förflutna, har hotat med, om de kommer till makten, att riva upp den minneslag - ”lagen om det demokratiska minnet” - som antogs.
Kollektiv glömska skall gälla. Tystnad, locket på.
Är man inte inläst på inbördeskriget vet man inte vad man mer exakt skall söka efter för spår av detsamma i Barcelona. Där våldsamma gatustrider rasade på trettiotalet.
Minnesmärken lyser talande nog med sin frånvaro, om man bortser från talrika kulhål i husfasaderna.
Nå, det blev ingen resa till Zaragoza. Det får anstå till en annan gång. Jag känner mig som Mobergs huvudperson. All död, det blir för mycket att ta in.
Vittnesmålen från Israels pågående folkmord i Gaza. Så rysliga att jag värjer mig.
Foton på döda kvinnor och barn.
Alla oskyldiga som dödas i Ukraina. I ett utdraget krig som Nato vägrar låta övergå i vapenvila och förhandlingar.
Tidigt i livet fick döden fäste i mitt medvetande. Och jag har en närmast neurotisk tendens att så fort jag hör om någon som dött, så googlar jag för att försöka ta reda på ålder. Och hur nära det kommer mig i ålderstrappan.
Jag flyr döden och samtiden med hjälp av TV-serier. SVT Play går inte att få in. Därför måste den norska Makten vänta till nästa vecka när vi är tillbaka i Sverige.
Men Heartbeat, om en polisstation på Yorkshires landsbygd på sextiotalet, kan jag se i datorn. Flera avsnitt på raken. Med popmusiken från då i bakgrunden.
Den musik som jag ända sedan tonåren älskar. Eric Burdon och The Animals, Kinks, Hollies. Glada, livsbejakande toner.
Och en stund, en på det hela taget inte alltför lång sådan i mitt varande, lyckas jag hålla döden borta ur tankarna.
Foto: Gränd i Barcelona.
FOTNOT Texten skrevs under vår senaste vistelse i Barcelona, 12/2 - 19/2 2024.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar