Tiden är en skälm, brukar författaren Lars Ragnar Forssberg fästa som en återkommande kommentar på Facebook till sina dagliga promenader med kloka pudeln Stella. Om jag minns rätt citerande förre radiokollegan Jörgen Cederberg.
Hans kortfattade, välskrivna redovisningar av promenerandet, i ur och skur, sommar som vinter, med dubbskor eller inte på gammelmansfötterna, på journalistreservatet Söder och vid Hudiksvallsfjärdens otämjda vågor, är små pärlor. Forssberg fångar det flyende vardagsögonblicket.
Jag minns hur jag som ung och grön fnyste klentroget åt äldre människor när de suckade trött: ”Det är som om tiden bara går allt fortare.”
I tonåren, trots tvivel, svackor och kärleksbesvikelser, kändes framtiden oändlig och som ett enda stort äventyr. Sandviken, däremot, kändes instängt.
Jag kommer ihåg hur jag brukade ta mig till en av utfarterna österut, mot Geflehållet, sneglade bort mot, jag vet inte vad.
I fjärran det taggtrådsomgärdade Verket. Grottekvarnen. Maskinerna och rörens stålblanka hegemoni. Stämpelkorten. Inlåsningen. Den själsliga utplåningen. Min framtid?
Längtan allt starkare till något annat. Och som jag inte kunde prata med någon om. Vågade inte. Ett annat liv än det utstakade i brukssamhället. Mer konkret än så formade sig inte min längtan. Mer en längtan bort från än till något.
Men nog stämmer det att tiden gick allt fortare. Jag fattar inte vart alla åren tagit vägen. De, snart sjuttiofem, bara svischade iväg. Jag får inte fatt i dem. Kanske det skälmaktiga gömmer sig där?
Det är som om livet lever oss. Och vi bara har att viljelöst följa med.
Vi, ödets barn. För att låta som titeln på en film med James Dean från 50-talet.
Jag försöker, med betoning på försöker, leva här och nu. Anamma ett kort perspektiv. Men har alltför lätt att fara iväg bakåt, på melankolin och vemodets krokiga stigar.
Framtiden, att betänka den, väcker mest ängslan med snudd på ångest. Vad väntar runt hörnet, fortsatt kroppslig nedgång och stigande hjälpbehov?
Institutionsinhysning med personal utan känslomässig bindning till mig? Nattning med hjälp av medicinering redan på eftermiddagen? Dödens iskalla väntrum, inget annat?
I barndomen under en av våra bilturer i den blankvaxade, svarta Volvo PV:n, mamma, pappa och jag. Vi passerade ålderdomshemmet i Sandviken, med det vackert klingande namnet Ängsbacken. Mamma, mest på skämt, riktat mot mig i baksätet: ”Hit tar du väl mig inte när jag blir gammal, Lars?”
Gossen, kan inte ha varit många år, lovade genast: ”Nä, mamma, då ska du få åka taxi!”
Foto: Taxichaufför i Sundsvall, omkring 1960
Även publicerad på lindelof.nu 29-02-2024
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar