Ockupation och hjemmefront

 

Det inger en märklig känsla att vid mitt allra första besök i den norska huvudstaden röra mig i stadsdelen Grünerløkka.

Den har rönt samma öde som Söder i Stockholm och Haga i Göteborg. En gång genuin arbetarstadsdel, sedan utsatts för gentrifiering. Den välbeställda ”kreativa klassen”, Richard Floridas term, har flyttat in, ”avproletariserat” Grünerløkka.

Numera är det ”posh”, som ungdomarna säger, att för dyra pengar bo i Oslos Notting Hill.
Men det är inte det som framkallar känslan. Utan att befinna mig på den plats där familjen Braude bodde, med adress Øvre Gate 4.

De flydde från Litauen undan nazisterna. Trodde att de funnit en fristad i det fredliga Norge och kunde andas ut. 

Men runt hörnet väntade den tyska ockupationen och den efterföljande jakten på judar. In i det sista försökte de, framförallt fadern, att blunda och ignorera faran för sina liv.

Boken Det största brottet (2016) av journalisten och författaren Marte Michelet, den har också filmatiserats (2020), skildrar familjens öde. Medryckande skriven, svår att lägga bort och inte sträckläsa inför turen till Oslo i spåren av ockupation och hjemmefront.

Sonen Charles Braude, även kallad ”Jeppe” och duktig boxare i flugvikt, överlevde ockupationen, liksom systern som hann till Sverige, inte de övriga fyra familjemedlemmarna som dödades i Auschwitz.

Charles, som i likhet med övriga manliga familjemedlemmar till en början internerades under omänskliga förhållanden i det av landsmännen administrerade koncentrationslägret Berg, klarade livhanken genom att han var gift med en kvinna rasbestämd som ”arisk”.

Efter kriget lyckades de, sorgligt nog, inte återfinna kärleken till varandra. Efter att de återförenats, hon hade befunnit sig i Sverige. Dit hon raskt begav sig efter att ha varnats för att gripas för involvering i hjemmefronten.

Modern Braude var på väg att fly och hinna undan deportationen, men upptäcktes i sista stund.
Boken, som behandlar mycket mer än Braudes som jag fokuserar på, har rönt kritik och väckt debatt i Norge. Kanske för att den repar bilden av en kompakt hjemmefront.

Tjänstvilligt, utan att tveka, bistod norsk polis, när nazisterna hade beslutat att skicka judarna till Auschwitz. Till en början avvaktade ockupanterna, ville hålla sig väl med norrmännen, befarade protester vid alltför hårda tag mot Festung Norwegen.

Jag har alltid känt den största beundran för det civilkurage och mod som norrmännen, i betydligt större utsträckning än danskarna under besættelsen, demonstrerade.

Förstärkt av alla filmer, bland dem Hjältarna från Telemarken (1965), Max Manus (2008) och Den 12:e mannen (2014), samt TV-serien Kampen om tungvattnet (2015), om det aktiva motståndet under ockupationen.

Bekämpandet av ockupanterna från allra första dagen, 9 april 1940, med tyska krigsfartyg under insegling till Oslo. Ett av dem, kryssaren Blücher, sänktes.

Jag har tänkt: klart att nationalkänslan mot den bakgrunden är stark, titta bara på syttende mai varje år! Det makalösa firandet av nationaldagen. Alla ute på gatorna med norska flaggor i näven. Men Michelets bok låter mig inte behålla denna beundran oreserverad.

Vad med de ”vanliga” norrmännen, grannarna till de tvångsförflyttade, hur betedde de sig? Som ”vanliga” människor i andra, av nazisterna ockuperade länder? Lika gement, rädda om det egna skinnet? Ett känsligt kapitel, svårt att dra fram i ljuset.

Ett skammens svarta kapitel definitivt när norsk polis villigt lånade sig till att deportera judar.
Ett hundratal taxibilar rekryterades tidigt om morgonen den 26 november 1942 för att förpassa 529 judar till SS Donau i Oslo hamn, sedan vidarebefordran till Stettin i Polen, därefter i godsvagnar till Auschwitz. De flesta dödades direkt efter ankomsten.

Det finns ett suddigt fotografi – jag tänker Nacht und Nebel som ”slaktaren i Lyon”, Klaus Barbie, hotfullt upplyste dem som skulle skickas till lägren om vad som väntade – där man ser skeppet seglande iväg i dimman, med bevittnande människor på kajen.

En mycket otäck bild. Eftersom jag med facit i hand vet vad som ska ske med dem ombord.

Nå, Ekstrand. Motstånd eller anpassning? Hur hade du agerat om du tillhört de ockuperade? Var ärlig! Handen på hjärtat.

Jag vet inte. Vågar inte säga att självklart hade jag tillhört hjemmefrontens mer militanta del och aktivt bjudit motstånd. Med risk för eget liv.

Vi lämnar Grünerløkka. Jag traskar på, försjunken i tankar.

FOTO. Ekstrand utanför Braudes hus i Grünerløkka.

Även publicerad på lindelof.nu 6 mars 2024.