Hur få mamma på gott humör igen?

Jag noterar att det pågår en debatt om psykoanalysen i somliga aviser. Med uppmaningen från flera håll att skrota denna i terapeutiska sammanhang. Dylika debatter, med samma bistra uppmaning, har varit legio ända sedan Freud var verksam. 

Under min upsalatid ingick psykoanalytiker i bekantskapskretsen. Det var berikande. Påverkade min självuppfattning. Fördjupade synen på människors, ofta gåtfulla och svårtolkade, agerande.

Mycket kritiskt kan förvisso sägas om Freud och psykoanalysen. Men nog hade han en poäng med sitt centrala begrepp det omedvetna, som mer än en debattör formulerar om till det undermedvetna. Med en betydelseförskjutning.

Vad "skyfflar" vi undan i våra liv? Vad är det vi inte vill minnas? Men som ändå har en obehaglig tendens att på olika sätt signalera att det inte är definitivt borta. 

Genom att skicka budskap från just det omedvetnas "behållare". Ofta överrumplande. 

Mitt minne har blivit allt sämre. Det är som om det förflutna mer och mer lämnar mig. Men vissa bilder har etsat sig fast. Och det förefaller mig som om de bär på signifikans. De vittnar och berättar om något viktigt.

Augusti 1968. Min bästa kompis Conny och jag har, efter en tur till Skåne, försökt oss på att lifta från Helsingborg upp mot Sandviken. Det går inget vidare. Två långhåriga, hippiesliknande sällar. En med gitarr på ryggen.

På apostlahästarna tar vi oss så småningom ända till Jönköping. Där vi haffas av polis när vi, trötta och modstulna, hänger på en pir invid Vättern. Släpps tämligen omgående efter ID-kontroll.

Sover i en kylig trappuppgång i Husqvarna. Än idag kikar jag bort mot porten om vi passerar i bil. Huset syns från Europavägen.

Så ger vi upp. Vi ber via telefon våra föräldrar att skicka pengar till tågbiljetter så att vi kan komma hem. Det blir en lång resa från symaskinsstaden upp till staden i skuggan av Verket. 

Den förmår jag inte rekapitulera. Vad vi pratade om. Eller om vi lyckades skaffa oss något att äta. 

Så bilden.

Mamma sitter vid köksbordet. Vänder ryggen mot mig. Säger inget. Jag står på tröskeln, skäms över vårt tilltag, att behöva be om pengar efter att ha klantat till det. 

Vet inte hur jag ska förhålla mig. Smyger så mig fram, kramar om henne bakifrån, viskar: "Tack, för att du är en sån bra mamma." Inte ett ord från henne.

Bilden berättar om en uppväxt där tystnad, underförstådda förebråelser och starka skamkänslor, spelade en central roll. Osäkerhetsskapande. För det var inte bara den gången i köket. Utan genomgående.

Jag, sladdbarnet, ville alltid hålla min mamma på gott humör, undvika sådant som kunde förstöra en god stämning. I tonåren rök vi ihop. Med vassa ord. Oförsonliga utfall, främst från mitt håll. 

Därefter på nytt tystnad. Ännu mer skam.

Jag är präglad av relationen med min mor. Den har smugit sig in i alla mina relationer med kvinnor. Förstår jag först nu. En grå gryning denna månad mars framkallas bilden påfallande tydligt. Utan att jag är beredd.

Jag är tillbaka i köket på Smedsgatan i Sandviken. Står där avvaktande, med dåligt samvete. Blickar mot en rygg.

Hur ska jag få mamma på gott humör igen?

Foto: En glad stund i bersån.

/ Även publicerad på www.lindelof.nu 24-03-26 /