Från och till har jag undrat över det omstridda fenomenet Joakim Lamotte, en gång truckförare på pappersbruket i Lilla Edet. Hur förstå hans yrkesroll, definiera det han gör?
Barfotajournalistik? Online-journalistik? Till synes närmast dödsföraktande. Vad är han gjord av för virke? Jag kastar mig nyfiket över hans tillbakablickande reportagebok Där stormen är (2024), nota bene crowdfinansierad.
Hatad är han. Inte bara av dem han konfronteras med när han, modigt eller dumdristigt, rör sig för liveinspelningar i ”utsatta” områden i Malmö, Trollhättan och Göteborg. Där ingen annan av oss frivilligt sätter sin fot.
Utsätts för långtgående hot, även hans familj som i och med hans självexponerande sätt att utöva sitt yrke dras in. Deras liv, liksom den framlidne Lars Vilks, har tvingats anpassas efter hotbilden från dem som vill åt ”nazisten” och ”horungen”.
Från polisen, ingen hjälp att hämta. Efter anmälningar från Lamotte har utredningarna nästan omedelbart lagts ned. En hög polischef i Göteborg ansåg att Lamotte hade sig själv att skylla, genom att han valt ett provocerande arbetssätt.
Familjen Lamottes bostad har utrustats med larm, övervakningskameror, rörelsesensorer och en vakthund. Varje morgon kikas det efter bomber under bilen. Aldrig svara i telefon när uppringaren är okänd.
Avskydd är Lamotte av kolleger (som nog betackar sig för att kallas så) som Robert Aschberg och andra som hånfullt avfärdar honom som ”swishhora” eller ”tiggare”, eftersom han inte som de arbetar inom msm, mainstream media.
Det tarvas en kommunationssociologisk inflikning. Ett nytt medielandskap har vuxit fram – med sociala medier som Facebook, influerare, bloggare, vloggare, youtubare och andra – som allvarligt utmanar de etablerade mediernas problemformuleringsprivilegium.
Alternativmedia har fått fäste. Och detta bakgrundsförklarar Lamottes position. Han tillhör detta landskap, det gör hans ensamvargsjournalistik möjlig.
Opinionsbildningen sker på nya, snabbare vägar. De traditionella diskursväktarna berövas sättandet av dagordning. Framförallt vänder unga medieanvändare dem ryggen.
Ett tag fanns Lamotte faktiskt som projektanställd på Uppdrag granskning, SVT i Göteborg, där Janne Josefsson regerade som obestridd kung.
Lamotte ger en i mina ögon skrämmande bild av likriktningen på en SVT-redaktion, där det inte är sanningssökandet som styr, utan värdegrunden.
Och ställningstagandet. Bortom opartiskhet och konsekvensneutralitet. Förr heliga kor för alla murvlar.
Det mångkulturella samhället ska speglas. Även i rekryteringen av folk. Lamotte undrar inför en chef varför hon i praktiken kvoterarjournalister, baserat på etnicitet. Hennes svar är att hon vill att SD:are, varje gång de slår på TV:n, skall sätta kaffet i halsen.
Gunnar Sandelin, en gång i tiden också knuten till SVT, har delgivit samma bild som Lamotte av vad som händer med den som inte bara jamar med.
Sandelin stämplades som främlingsfientlig efter en migrationskritisk, faktabaserad, debattartikel i DN och kunde sedan inte få anställning någonstans.
Vad driver Lamotte och vad gör honom unik? Jag har sett honom i debattprogram i TV där han muskulös med rakad skalle uppträder i skyddsväst som han inget gör för att dölja. Tvärtom. Frestande tänka en narcissist och ett vandrande varumärke. Personal branding som det heter på företagsekonomiska.
Men man kommer ju inte ifrån att han lever farligt. Och hans familj. Och när dörrarna till msm definitivt stängdes efter att samma medier fått Lamotte ideologiskt ”på plats”, återstod endast: swishjournalistik.
Jag spekulerar inte mer i hans motiv. Ett mycket högt pris har han fått betala. Även socialt, när vänner drar sig undan, det rings till grannar och barnens dagis för att hota. Jag kan bara konstatera att han vågar göra det som ingen annan journalist gör. Eller borde göra.
Kanske dags att damma av det av den mediekritiska Noam Chomsky inspirerade begreppet samtyckesproducenter. De senare, delar av Juholts ”klägg”, är inga ”riktiga” journalister. De har ”glömt” allt vad kritisk granskning och integritet heter. Legitimerar makten.
De lever ett privilegierat liv i symbios med makthavarna. Ljusår till Lamottes journalistiska vardagsverklighet. Osökt tänker jag Günter Wallraff och hans metod, men han uppträdde undercover. Lamotte blottar strupen.
Lamotte skriver bra, boken är lättläst, jag slukade den på ett par timmar. Han drar sig inte för att kärleksfullt och ömsint berätta om hustrun och döttrarna. Mycket av hänsyn till dem tog han en time-outfrån journalistiken.
Hans Sverige före, och ännu mer efter 2015, osminkat och ofiltrerat skildrat, värjer jag mig mot. Jag vill blunda och somna om, förneka och förtränga. Hur kunde det bli så här? Utomlands varnas det för Sverige som en gång pekades på som ett föregångsland.
Och inte låter det sig korrigeras. Klockan kan inte vridas tillbaka. Lamotte rapporterar från ett Sverige, på många ställen liknande en krigszon, fem minuter över tolv.
Trots den mörka slutklämmen skriver jag till hundra procent under på vad Lamotte säger på bokens sista sida:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar