Under en period som gästföreläsare vid Birzeit University utanför Ramallah erbjöd en student mig och en kollega guidning i hans hemort. En liten stad på Västbanken. Självfallet tackade vi ja.
Vi togs emot storstilat och översvallande gästfritt av alla vi mötte. Speciellt av hans far, innehavare av en körskola, som bekostade sonens studier.
Under vår vistelse utbröt en ”vild” strejk bland studenterna vid Birzeit mot höjda terminsavgifter. Samme son, en av ledarna för strejken, relegerades. Undrar vad fadern tyckte om det.
De av Israels ockupation utsatta palestinierna är stridbara till sinnet. Utan att alla därför stödjer Hamas.
Vi gav oss ut på en rundvandring i den lilla staden, vars namn jag har glömt.
Studenten upptäckte mitt silverkors runt halsen, bad mig gömma undan det för att inte väcka uppseende i den starkt muslimskt präglade miljön. Där många av kvinnorna som vi såg på gatorna bar niqab.
Ramallah, däremot, tillhör ingen religion. Här blandas muslimer med kristna. De konfessionslösa, icke att förglömma, kollegerna på universitetet. Alkohol finns att köpa i flera butiker.
Annat var det i Ismailia i Egypten och på Suez Canal University, när jag gästföreläste där. Utrop från minareter hördes flera gånger om dagen.
Prefekten, institutionens högste ansvarige, bosatt i Kairo, bar håret fritt och utsläppt. ”Modernt” klädd. Bekände sig inte till islam eller någon annan religion för den delen.
Berättade om samtal med hätska studenter som krävde att föreläsningarna skulle brytas för bön. Vilket hon konsekvent vägrade. Jag fick god kontakt med studentkåren, en studentska i denna om samma prefekt: ”Hon kommer att brinna i helvetet!”
Hur långt islamiseringen av universitetet, prefekten beskrev den som ett växande hot med alltfler radikaliserade studenter, gått har jag inte följt upp. Hon funderade på att överge sin position och begära avsked. Stanna i Kairo.
I och för sig reagerar jag som kristen och troende på det sekulariserade Sverige. Ta påsken som kanske det bästa exemplet. Långfredag med krims och krams. Öppna butiker. Biograferna visar film.
Inte som min barndoms långa, tilltäppta fredag. För så skulle det vara. Man måste redan som barn uppleva att det var en allvarlig dag. Ägnad den kristna traditionen.
Även om jag, medlem i Svenska kyrkan, bekymrar mig över sekulariseringen i vårt land, vill jag inte ha en återgång till forna husförhörstider och religiös underkastelse.
Och definitivt ingen ofrihetsskapande, kvinnoförtryckande teokrati.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar