"Har du något på Benny?"

Jag har en längre tid fördjupat mig i ockupationen av Norge under andra världskriget. Framförallt i hjemmefronten och det hjältemodiga motståndet mot nazistiskt våld och tyranni. Alltmedan Sverige förhöll sig "neutralt". 

Känner att jag behöver ta en kort paus från ockupationsstudierna, läsa om något annat. Men behålla temat makt och motstånd. Ett centralt tema för mig som privatforskare. 

Bättre: lustforskare. Jag forskar om det jag har lust för, inget annat. Inte för karriär - blott för lusten att få veta. Och för att det ger mig stimulans att forska icke-akademiskt och fritt.  

Jag köper Johan Hiltons Den siste teaterdirektören (2024) på Bokus. Laddar ner, nuförtiden läser jag helst e-böcker - i mobilen. Boken inbjuder till sträckläsning, rappt skriven. 

Även om läsningen ofta störs genom Hiltons, ja hur skall jag benämna det, kanske förnumstighet. Ibland tenderar han också till klichéer och banaliteter.

Jag känner stor sympati för bokens huvudperson, klassresenären och gråsossen i själ och hjärta Benny Fredriksson. I flera avseenden kommer han mig nära. 

Han växte upp i en arbetarfamilj, först bodde de i Midsommarkransen, sedan i Bredäng. Fredriksson beskrev det som att livet drabbade honom. Utan att han hade haft chansen att välja.

Utmärkande för uppväxten var att orden saknades, "kulturell fattigdom" heter det väl hos de kulturfina, för att kunna tala meningsfullt om detta liv. Ordlöshet bjuder inget motstånd. Ordlöshet befriar inte. Ordlöshet är instängning och ensamhet. 

Fredrikssons mor var gravt alkoholiserad. Jag växte upp i en familj där det handlade om att sköta sig. Alltid beakta vad andra människor skulle säga. Präktig var ett hedersbegrepp för min mor, en brukets äkta dotter. 

Inte "festa", dricka sprit. Då riskerade man att missköta sig. 

Fredrikssons mor dör innan hon hunnit fylla femtio. Han söker kompensation och "surrogatmödrar" i de äldre kvinnor han under karriären kommer i kontakt med. (Osökt tänker jag John Lennon.)

Fredriksson tog sitt liv. Det föregicks av den hätska metoo-kampanjen hösten 2017 där han var en av dem som hängdes ut. En omfattande smutskastning. I det fördolda. 

Utan några bevis, endast löst skvaller. En nätets häxprocess. Där den som hetsar kan gömma sig, vara anonym.

Han har inte en chans att försvara sig mot alla de anklagelser som riktas mot och cirkulerar om honom. Mer än en av dem som betraktar det hela utifrån tänker förmodligen: ingen rök utan eld. "Oskyldig" kan väl mannen ändå inte vara! 

Mainstream media hänger på.

Aftonbladet, även omtalad som Aftonsnaskan, publicerar karaktärsmördande, osanna påståenden om Fredriksson. Som att han drivit en skådespelerska till att göra abort. (I Mediernas Etiknämnd, tidigare Pressens Opinionsnämnd, fälls AB sedermera för grovt brott mot publicistisk sed.)

Åsa Linderborg tappar fullkomligt vett och sans, begår ett journalistiskt haveri, tvingas avgå som kulturchef, klistras på en titel jag inte minns, men som indikerar att hon sparkats från sin post. Snett uppåt. Bibehållen hög lön men till priset av ett förskingrat förtroendekapital. 

Jag hade fram till dess gärna läst henne och med behållning. Radikal och frisinnad. Men i sin nya roll alltmer ointressant. Porträtterade okritiskt "kulturprofilens", han förekom också under metoo, bästis Horace Engdahl. Varför i hela friden leka Hänt i veckan? 

Teaterns magiska, illusoriska värld frälste och förlöste den unge, sökande Fredriksson från förorten. Och han gjorde en spikrak karriär. Efter att ha prövat på skådespeleri och regisserande övertog han chefskapet på Stadsteatern i Stockholm. 

Därefter VD för den sammanslagna organisationsgiganten Kulturhuset Stadsteatern. En kulturens makthavare. I gott samspråk med politikerna. Mån om att vårda en god relation med dem.

Omvittnad som krävande och ombytlig, men sprudlande entusiastisk, vad han än företog sig. (Kanske väl nitisk och detaljstyrande, räknade toapappersrullar på teatern.) Ingen dussinchef. Om än uppfattad som auktoritär av vissa. 

I legendariska teaterchefen, och hans idol, Viveca Bandlers efterföljd bjöd han på en repertoar där både smalt och brett samsades. 

Och publiken strömmade till. Biljettförsäljningen till varje föreställning höll Fredriksson sina falkögon på, således inte bara toarullarna. 

En företagsekonomiskt klarsynt teaterchef, med NPM-mått mätt. Han visste, med resultatet i fokus, att man måste nedtona det icke av publiken efterfrågade. Spela det som fyller på kassan. 

Våga vara kommersiell, "folklig". Uppföra lättsmälta musikaler. Ge folk det folk vill ha. My Fair Lady och annat. Konkurrera med privatteatrarna.

En working class hero, minns redan nämnde John Lennons låt, förblir en working class hero. Hur framgångsrik och lyckad man än är. Den inre rösten tystnar inte. Tro inte att du är någon. Och du kommer aldrig att bli som "those on the hill". 

Flyttar du från Midsommarkransen (eller Sandviken), flyttar Midsommarkransen (eller Sandviken) inte ut ur dig. 

Fredriksson ville drabba livet, inte drabbas av det. Existentialismen är en humanism av Sartre slukade  han tidigt, läste sedan om livet igenom. Många gånger. Hans bibel. Sartres credo att livet är våra handlingar, aldrig förutbestämt. 

Det sociala arvet förefaller deterministiskt men kan brytas, tja - kan det? Klassresan som "saliggörande"? 

Hur mycket det rättsvidriga, skoningslösa metoo-drevet drabbade Fredriksson, och hur mycket av det förflutna som drabbade och hann upp honom, vet jag inte. Och hur det ena hängde ihop med det andra. Våra livsmanus är aldrig rätlinjiga.

Fredrikssons biografi sätter mig, måhända spekulativt, på reflektionsspåret: All denna bråte som regerar i medvetandets skugga. Utan att vi får fatt i och kan försona oss med det. 

Vad väcktes för slumrande obearbetningar, den privata existensens hemligheter, i Fredriksson genom smutskastningen och ryktesspridandet? 17 mars 2018 tar han i Sidney, Australien, djupt deprimerad sitt liv. 

När han följt sin hustru, den uppburna operasångerskan Ann Sofie Otter, på turné.

Föregånget av en påtaglig beteendeförändring, där han, den nästan extremt socialt utåtriktade och pratsamme, blir allt tystare och alltmer skygg. Liksom utplånas och försvinner. 

Han signalerar förtärande ängslan. Och paranoia. Bortom undsättning och hjälp. Till nära vänners förtvivlan.

Som om klassbetingade mindervärdighetskänslor definitivt slagit klorna i honom. Hade "blåmärkena börjat ömma igen", för att citera Fredriksson som fruktade att återse barndomens kvarter, hans eget "Bennyland". 

Många intervjuer i boken. Endast ett fåtal intervjupersoner vågar - vem förvånad? - dock träda fram med namn och stå för det de framför till Hilton. Tystnadskultur härskar.

Sträckläsning, som sagt. Även om man tror sig sitta med facit i hand. Ty vad mer kan sägas? Fredriksson är ju borta. Oåterkalleligt.

Vad som hänt efter metoo? Vet inte. Hur många fredrikssöner, om än inte självmördade? Men knäckta. Man kan inte göra en omelett, det ska väl vara revolution, utan att knäcka ägg. 

Men människor? Och var det verkligen en revolution?

FOTNOT. Rubriken citerar dem, vill förbli anonyma, som drog igång drevet mot Benny Fredriksson. Människor kontaktades, fick uppfordrande frågan.