Det har varit en rent förfärlig vinter på vår holme i världen. Om än inte lika illa som fimbulvintern 1998 när Gefle utsattes för en snökanonad som nästintill lamslog en redan hårt prövad stad.
Himlens alla portar öppnade sig, snön vräkte ursinnigt ned som aldrig förr över folk och fä. Framkomligheten på gatorna nästan lika med noll. Bandvagnar måste insättas. Snömassorna bjöd de tappra röjarna hårt motstånd. Tågen slutade gå. Landshövdingen promenera.
Men, märkligt nog med denna obarmhärtiga väderlek. Plötsligt uppstod under den vita belägringen en omsorg människor emellan som aldrig annars. Frestande att tänka: Gefle är som bäst under belägring. Låt det snöa, då vaknar surgästrikarna ur inlärd hjälplöshet.
Från där jag sitter i mitt vardagsrumshörn, med datorn i knäet, kan jag om aftonen skönja det starka strålkastarljuset över travbanan. Men jag kan icke se skylten med Gevalia på. Om jag inte böjer mig fram och kikar ut.
Tillbaka till brottsplatsen. Märkligt att jag 1977 med ett forskningsanslag bedrev vad man kallar "fältstudier" på samma holme där jag nu bor. Längst ut höll Transport, hamnarbetarnas fack, till. Jag minns inte om Hasse "Hoffa" Ericsson (fotot) fortfarande var på tapeten då.
Dalmasen som gav fackpampen ett ansikte, dog övergiven och ensam efter journalistdrevet mot honom. Brukade i sin ensamhet ringa till bokhandlaren i Gefle. Tala om omaka par!
Fackklubbens ordförande på Gevalia intervjuade jag. Allt kaffedrickande skickade honom flera gånger till toaletten medan jag pauserade bandspelaren. Kanske var han nervös över situationen.
Gevalia, en gång ägt av familjen Engwall, uppköptes av en internationell koncern. Ordföranden orolig för vad som riskerade hända: "Med ett penndrag kan vi vara borta." Maktlösheten total gentemot ägarna, långt borta från Gefle.
Jag citerade det i rapporten som presenterades vid Sociologiska Institutionen på Uppsala universitet: Femöringen och människan (1978). Arbetarbladet gjorde en artikelserie baserat på den.
När ordförandens uttalande återgavs och hamnade i festtil överst på löpsedeln, tog det hus i helvete. Jag menar kaffefabriken.
Den arme mannen tvingades att tillsammans med företagsledningen dementera, underteckna en "rättelse" tillsammans med samma ledning. Men jag hade det på band.
Ekstrand är, om ingen redan visste det, vemodigt lagd. Aprilaftonen, innan nattens mörker infallit, inbjuder till vemod. Det är så länge sedan jag, pigg och rask, dök upp på holmen med bandspelare och ett batteri frågor nedskrivna i ett A4-block. Lägg till förväntansfull.
Kanske vemodet ökar med avståndet till det förflutna, det låter som en lag. Men där glömska är grönska, som Nietzsche visste. Måhända en tröst.
Foto: Lasse Halvarsson, Gefle Dagblad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar