"Blir du aldrig trött i munnen?"

Bröder var de, Otto och morfar Alfred. Av kroppsformat XXXL. Barnbarnet, det vill säga undertecknad, kräver skor storlek 46. Det skulle inte ha räckt på långa vägar i de resligas fall. 

Morfars bruna skinnjacka ärvde jag, efter att den av okänt skäl förvarats av en ingift släkting, vid min disputation 1979 (morfar var då borta sedan många år). Inte kunde jag fylla ut den.

Symboliskt. För i jämförelse med morfar är jag även i andra sammanhang en lilleputt. Han sa alltid vad han tyckte. Utan att lägga band på sig.  Oavsett vem som lyssnade. "Du är för omöjlig", som mormor brukade "banna" maken. Jag vågar tro att hon fnittrade lite förtjust.

Under den stora Metallstrejken 1945 skickades en ombudsman från centrala Metall upp till Sandviken för att försöka tala de bångstyriga arbetarna till rätta genom att, nästan med darr på stämman, uttrycka medlidande med de strejkandes familjer och hur svårt de hade det. 

Avslutade, högst belåten med sig själv och sin humanitära insats: "Någon som vill passa på och fråga om nåt?" Morfar: "Blir du aldrig trött i munnen?"

Ingen av bröderna skulle ha valt livet som fabriksmänniska om de haft chansen att välja. Otto beundrade arbetskamraten Stig Sjödin som lyckades bryta upp. 

Poetens debutsamling Sotfragment ryktades det att högsta verksledningen läste i smyg. 

Obekant med golvets verklighet. Enligt Sjödin spionerade en fru till ett av de högsta hönsen med kikare på arbetarna, så att de inte tog för långa raster. Hade fruntimret inte hört talas om ackordssystemet?

Morfar umgicks med seriösa emigrationsplaner. USA, med släktingar och bekanta på plats i Chicago, lockade. Men så blev han och mormor, martinsmältarens dotter blott sjutton när befruktning skedde, med min mor. En olycklig tilldragelse.

Den inställda emigrationen alstrade en bitterhet som som var myntets andra sida. Under elakhetens mantel gömde sig aldrig erkänd sorg över det liv som aldrig blev.

Hur stå ut med och mentalt överleva det monotona fabrikslivet? Folke Fridells böcker handlar om detta. Ta bara hans Syndfull skapelse. Otto och Alfred ägnade sig, vad dem beträffar, åt diverse hyss och upptåg under arbetstiden. 

Till arbetsledningens irritation, jobbarkompisarnas ohöljda glädje.

Mitt under ett förmiddagsskift ringer en förtvivlad bas, kort i rocken nota bene, till pappa på annat håll i Verket, vädjar till honom att komma så snart han bara kan: "Jag har din svärfar inne på förmanskontoret, han vägrar att gå ut." 

När pappa infinner sig , smått vred över tilltaget, sitter båda bröderna i godan ro och hygger sig, som dansken säger, inne hos basen: "Det är ju så kallt ute på golvet."

Många fruktade Alfred för hans sylvassa tunga. Enligt min mor var jag hans ögonsten. När han som änkling bodde i pensionärshemmet, större än ett rum och kök blev aldrig hans lott, tyckte jag om att hälsa på honom. 

Jag lämnades ifred med Folket i Bild och en läsk. Bildning och förfriskning, hand i hand.

Den österrikiske författaren Thomas Bernhard hade som jag sin morfar som idol. Klart det bidrar till att Bernhard är en av mina stora favoriter!