"Sannerligen säger jag eder: Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig."
Jag tror, för att i vanlig ordning fantisera, att jag var kvar i kortbyxåldern när mormor och mamma släpade med mig till Frälsningsarmén - Armén sa man bara - i Sandviken. Den klämmiga, medryckande musiken knep den trulige gossen med hull och hår.
Jag minns inte, men förmodligen satt det bara tanter från Bruket i bänkarna. Iklädda fina hattar. Kan den sneda könsfördelningen, som di som forskar uttrycker det, till icke ringa del ha berott på kapten Månsson? Ett charmtroll med pomaderat hår. Enligt min mor långt senare.
Åren gick, som de plägar göra. Och när jag av fröken Larsson skickats, mina långa fingrar styrde hennes val av instrument, till kommunala musikskolan för att lära mig spela fiol och startade med mandolin, ordnade mamma en sådan genom en bekant i Armén.
Efter mandolinen, nej, nej - ingen fela. Kände mig obekväm. Risk utsättas för spott och spe av oförstående kamrater. Smög som en tjuv om natten på bakgator till och från lektionerna. Den förbenade mandolinen nödtorftigt gömd under rocken.
Efter musikskolans våravslutning, när vi mandolinister missade fru Håårds signal och startade på tok för tidigt i otakt med paradnumret Nu ska vi skörda linet - tack och farväl från mig.
Håll grytan kokande! Långt, långt senare blev det så att jag varje månad skänker pengar till Armén. Aldrig ett öre till någon annan av insamlingsorganisationerna. Inte efter att jag fattat att högavlönade funktionärer belastar dessa.
Prästen lever på synden, de professionella hjälparna på krig och fasor.
Filmen Schindler´s list, i regi av Spielberg, såg jag eftersom alla vänner i Upsala pratade så gott om den. Men inte fann jag den där Schindler särskilt sympatisk. Inslag av, jag vet inte vad, kanske narcissism och hybris. Den israeliska staten hyllade honom.
Spielberg överdrev, frossande i våld, dessutom demoniseringen av lägerkommendanten Amon Göth. Störde mig. Även om jag respekterar den konstnärlig friheten.
Härom eftermiddagen såg jag One Life på Filmstaden, belägen i monumentalt fula varuhuset Nian i Gefle. Pensionärsrabatt, halva priset på biljetten. Bara att slå till. Ute sken solen när jag anträdde biografen mitt i stan.
I huvudrollen en av mina stora favoriter, Anthony Hopkins. Inte visste jag mycket om denne Nicholas Winton (1909-2015), en engelsk börsmäklare, som Hopkins gestaltar. Winton som i Prag undsatte 669 judiska barn, lyckades få ut dem ur Tjeckoslovakien till England.
Innan det var för sent. Och nazismens mördare hunnit gripa dem. Sammanlagt 15 000 barn i Tjeckoslovakien deporterade nazisterna till lägren. Drygt 200 överlevde.
Winton har liknats vid Schindler. Jag håller inte med, två olika personligheter. Winton slog inte på trumman om sin heroiska insats. Sanningen uppenbarades i samband med att han medverkade i tramsprogrammet That´s Life i BBC i slutet av 1980-talet.
I studion satt, honom ovetande, många av de barn han räddade. Nu grånade. Återföreningen rörande.
En sann altruist, inget behov av att pråla med sitt hjältemod. Handlingen i sig räckte som bekräftelse för honom. Oegennnyttan personifierad. Fler sådana människor, om jag får be!
Elva i salongen. Senast på samma biograf såg jag dokumentären Somliga går med trasiga skor om Cornelis. Då var vi två åskådare. Det tar sig, sa mordbrännarn. Båda filmerna sevärda. Om människor som gjorde verklig skillnad under sin jordavandring.
Kliver ut på Stortorget, människor strosar, äter mjukglass, njuter av solen. Minns plötsligt Primo Levis kommentar efter att Auschwitz befriats av Röda Armén. Han står utanför lägret och lyssnar ut mot världen: Livet går vidare som om inget hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar