Ring inte oss, vi ringer dig!

"Hemarbete minskar chansen att bli befordrad." Den trålande blicken fastnar i en rubrik på nätet. Jag fördjupar mig inte i texten under samma rubrik. Det vet ju ändå alla, med ett jobb eller utan, hur man bör bära sig åt för att belönas på en svensk arbetsplats. 

Snarare inte bära sig åt. Även om det kontrakt som ingås är osynligt.

Inte för inte är ett ord som tystnadskultur vanligt förekommande. Och tyst är det på svenska arbetsplatser. Tja, kanske utgör förklaringen att detta folk är ett förslavat sådant. En ganska uttjatad förklaring, så ofta anförd att den nästan blir självuppfyllande. 

Men vi kan också lägga till det som brukar kallas strukturella förklaringar. 

Anställningsotrygghet breder ut sig, det forna daglönesystemet verkar uppleva en renässans. Man erbjuds inte fast anställning, man "får" timmar och sällan motsvarande heltid. 

Man förväntas vara stand by, hålla ögonen på mobilen, även på obekväma tider, för att dra ihop ett tillräckligt antal arvoderade timmar till hyra och mat.

I grannskapet har jag hört unga människor i en välkänd livsmedelsbutik och löst knutna till en kafékedja (inga namn, de kan råka illa ut) vittna om sms-jobb och hur det tär på psyket. 

Risken är att denna anställningsform normaliseras, att fast anställning inte längre uppfattas som det normala. Starka, arbetsköparvänliga, politiska krafter verkar också för detta. Särskilt vad gäller unga människor.

Inte har jag hört S eller gamle fackhövdingen Löfven protestera mot utvecklingen inom arbetslivet. (Frestande lägga till: han har ju sitt på det torra.) Snarare är man beredda att ytterligare försämra anställningstryggheten genom ingrepp i LAS, redan nu ett trubbigt verktyg.

När jag var fackligt aktiv, medförande sömnlösa nätter under maktlöshetens mbl-stjärna i samband med uppsägningar, inom universitetslärarförbundet såg jag anställningsotrygghet breda ut sig även bland välutbildade akademiker. De utgjorde inget undantag. 

Nästan som i tv-serien Cityakuten där vitrockade specialister, som man inbillade sig vara icke-substituerbara, anställningsmässigt lever farligt under chefers godtycklighet. 

"Allmän visstidsanställning" blev allt vanligare inom den högskolevärld där jag höll till. Alla nyanställda blev liksom anställda på prov. 

Lägg till individuell - jag brukade omdöpa den till personlig utifrån mina erfarenheter av hur chefer hanterade detta disciplinerande instrument - lönesättning. Och, klart som korvspad, därmed uppstår som logisk följd en tystnadskultur. My way or highway, säger de i USA.

Bäst hålla tand för tunga, om du vill få jobba kvar, ha en anständig lön och ... kanske bli befordrad. Välkommen till den "nya" svenska arbetsmarknadsmodellen. 

Bild: ne.se