Hustrun och jag tycker om att kvista ned till Älvkarleby i Norduppland, för att raskt promenera invid fritt strömmande vatten med muntert hoppande laxar, i skuggan av det mäktiga kraftverket.
Gärna avsluta med lunch på restaurang Kungsådran, atmosfär av officersmäss från flydda dagar. Men helgbuffén på tok för dyr för mogen ungdom med skamligt låg pension, trots decennier av nitiskt, plikttroget statstjänstemannaskap.
Stig Dagermans gravsten på kyrkogården i Älvkarleby passeras alltid under återresan till Gefle. Några ord från honom reciteras, jag lyfter på kepsen.
Hans rapport från efterkrigstyskland, Tysk höst, svårslaget som journalistiskt ögonvittnesprojekt. Den impressionistiska bilden av ett krossat land i spillror, likluktande ruiner.
Hemlösa människor utkastade i svårfattbart elände. Allt inte nazisternas "fel". De allierades bombningar, städerna skulle enligt strikt order läggas i grus och aska, vettlösa och grymma. Massdödandet av oskyldiga civila.
Minns Dresden (skildrat i Vonneguts Slakthus 5), minns Hamburg. Jag kunde fortsätta att räkna upp ett stort antal städer som inte skonades från luften, "militära mål" - glöm det. Terrorbombningar, som för att hämnas och tillintetgöra så många tyskar som möjligt.
När man idag besöker exempelvis idylliska Hildesheim, svårt föreställa sig samma stad våren 1945. Idag ser den "gammal" och oförstörd ut, ståtliga byggnader som förefaller stått under lång tid.
Harald Jähners Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1949-1955 (Daidalos 2021, översättning Svenja Hums) kan med fördel läsas efter Dagermans bok från 1946.
Den senares engagemang, bokens styrka och lyfter den, kompletteras med Jähners medvetna strävan efter faktaredovisning, ofta sifferbaserad. Dagerman förstås en större författare, fattas bara.
Jag har litet svårt med titeln, kanske förstår jag inte begreppet vargatider rätt. Vad Jähner beskriver, efter noggrann och imponerande forskning (populärvetenskap när den är som bäst), är en dubbelhet.
Sönderbombade hus och föröddhet, brist på allting, förtvivlan och sorg. Jo. Samtidigt livshunger. En vild längtan efter att leva för stunden, leva livet fullt ut. Så som vi alltid borde göra. "Dansa på avgrunden", som en tysk författare skrev.
Jag tror mig få en förklaring till dagens tyska mentalitet, åtminstone den berlinska som jag anser mig förtrogen med. Man har sett och varit med om allt, världskrig och bomber, nazism och stalinism. Inget kan längre chocka eller imponera. Man är inte blasé, man är härdad.
Det berlinska tilltalet kan av en turist uppfattas som avsnoppande, humorn rå. Åtminstone så förr.
Det ryktas om den hisnande artisten och trollkonstnären Carl-Einar Häckner att han behövde ett par kvällar på sig för att erövra den svårflirtade, berlinska publiken på ett ställe utmed Friedrichstrasse.
Först reagerade berlinarna inte alls, i bästa fall en axelryckning. Sedan tog den charmige virtuosen Häckner dem med storm.
Stunde Null, Timmen noll, ett begrepp för tiden strax efter krigsslutet. Indikerar omstart, ny text som fästs på vitt ark. Det förflutna borta, Tredje riket blott historia. Men så var det ju inte, det kan man inhämta hos Jähner.
Tag och läs du som är intresserad, vill förstå Europas stormakt bättre!
Bild: gp.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar