Blott Sverige svensk ensamhet har

Min mamma blev änka samma år som hon fyllde sextio. Efter ett långt och lyckligt äktenskap med en älskad och skötsam make. I Sandviken både barn och barnbarn inom räckhåll. Hon stod därför inte helt ensam. Hon som alltid pläderade: "Blod är tjockare än vatten." 

Lägg till de närmaste grannarna i trappuppgången. En finsk familj, den bastanta kvinnan traversförare i Verket. Deras svenska haltande, men det fungerade ändå hur bra som helst med grannsämjan. 

Varje gång de varit hemma i Finland presenterades mamma med Fazerchoklad och Koskenkorva. Hon var nykterist, men yppade inget.

Under oss bor B, änka sedan flera år. En dag ingen rullator som annars utanför dörren. Inget P1 på hög volym inifrån lägenheten. Nerifrån gatan ser vardagsrummet mörkt och nedsläckt ut bakom pensionärskuvösen. 

Jag blir genast orolig, kontaktar närmaste släktingar via Facebook. Minns osökt den folkkäre, från Hasse och Tages Mosebacke Monarki, psykiatern "Moltas" Eriksson i Upsala. De fann honom död i lägenheten. Legat länge, utan att någon frågat efter honom.

Hans öde inte unikt. När jag hör om alla ensamma, "singlar" enligt de obekymrade unga, i mitt land, får jag lust att travestera Almquist: Blott Sverige svensk ensamhet har. Ensamheten är ett stort, för att inte säga alarmerande samhällsproblem. 

Men knappast officiellt erkänt som sådant. Kanske något skamligt.

Alltför lätt att plötsligt stå gammal och helt ensam. Med eventuella barn bosatta långt borta. Vänner försvinner. Alternativet vårdhem inte särskilt lockande. Inte efter alla skrämselreportage om utbredd vanvård. Ett dödens väntrum. Inget annat.

I Varberg slutade Jan Myrdal sina dagar. Omgiven av alla sina böcker. Av dokumentärfilmen I väntan på Jan Myrdals död är det den ensamme Myrdal som stannat kvar som mitt främsta, starkt berörande minne. Jag har svårt att skaka av mig den bilden av Myrdal.

Klart den är redigerad. Och som Lasse Diding påpekat: - Jag ligger ju inte och badar och röker cigarr hela dagarna. Även om det kan förefalla så. Dramaturgin tarvar överdrift och renodling. Kanske knackades det ofta på hos Myrdal, vad vet jag.

I Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell avslöjade Myrdal att han avskydde ytligt, socialt umgänge som stjäl tid från arbetet. Jag känner djup sympati. Från min tid som anställd och infogad i en organisation minns jag meningslöst kallprat och pladdriga kaffestunder.

För att inte tala om rena tokerierna som kick-offs och teambuilding. Det gick förstås alltid att skylla på hastigt insjuknande. Med risk för negativa effekter på den personliga lönesättningen. 

Könet och arbetet levde Myrdal för. Proriterade bort familj och barn. Det alstrar ensamhet. Man blir utlämnad. När man, som skriftställaren, blir gammal och kroppen inte längre fungerar som den ska. I dokumentären hämtar filmteamet honom på hälsocentralen. Han sitter i rullstol. 

Vi diskuterar gärna arbetslöshet och våld. (Mindre gärna pensionärsfattigdom och växande orättvisor.) Men inte ensamheten, för den enskilde den största politiska frågan. Gäller även en solitär. 

Kanske är ensamheten, som man brukar säga, elefanten i rummet. Plågsam för individen, olösbar för ett atomiserat marknadssamhälle.

Bild: Wikipedia