torsdag 28 oktober 2021

Jag är en skvader









Under den dubbeltydiga, Lars Gustafsson kanske skulle undslippa sig egendomliga, rubriken radikalkonservativ har olika intellektuella insorterats. En sådan som den elitistiske, tyske tänkaren och modernitetskritikern Ernst Jünger (1895-1998). Eller Peter Luthersson, tidigare kulturchef på Svenskan

Det sammansatta begreppet är svårsmält. Och jag vill tro att det är uteslutande andra som kategoriserat de namngivna som just radikalkonservativa. Inget de själva ägnat sig åt. 

Varför skulle de? Vad blir överhuvudtaget bättre av att klistra på en etikett? Vår förförståelse? Vår läsning? Medför det inte endast att man som läsare börjar söka efter markörer och bekräftelse? Stänger till? Gör det lätt för sig?

Stämpeln på Luthersson satte dokumentärfilmaren Björn Cederberg - för övrigt med en film om Jünger (Ernst Jünger, 102 år i hjärtat av Europa, 1999), tilläts intervjua honom efter envis övertalning - när jag hemma hos honom, i Östberlins numera lattifierade Prenzlauer Berg, direkt frågade om han kunde namnge en svensk radikalkonservativ.

Jag är inte mycket för stämplar och etiketter. De som idag anser sig "vänster" i Sverige, fokuserade på "identitetspolitik" och "värdegrunder", skulle jag inte kalla så. Fokuseringen skymmer det grundläggande i samhället, produktions- och ägandeförhållanden.  

Publicisten och samhällsdebattören Ivar Arpi har döpt sin sajt till Rak höger. Men vad som är höger i den, kan jag inte reda ut. Sajtens titel är olycklig, missvisande.

Den borde snarare heta Rak verklighet. Arpi är ju realitetsorienterad, om man säger så. Sanningssökare, mytkrossare, ute efter den offentliga lögnen. Det får han också fan för. 

Beskylls för att sprida "vidrigheter" av dem, syftar på Dagens Nyheters Alex Schulman, som vill omdefiniera verkligheten och vad som pågår i vårt land. Samtalsblockerarna, grindvakterna.

Häromdagen fick jag frågan om var jag själv står politiskt nuförtiden. Jag tar det som en komplimang. Det går tydligen inte att enkelt fösa in mig i någon fålla, därför frågan. Det känns bra. Kanske underlättar en diskussion utan förutfattade meningar.

Jag dristade mig hursomhelst till att svara med ovannämnda skvadern radikalkonservativ. I frågor som rör jämlikhet och privatisering är jag vänster och socialist. Radikal kunde man också säga, förblir ett samhällskritiskt, ilsket rödskägg. 

Men ifråga om lag och ordning, kultur och livsformer, usch vad socialstyrelsetråkigt det sista låter, är jag konservativ. "Gammalmodig", kunde min salig mor ha sagt.

Jag är definitivt ingen woke (ärligt talat vet jag inte riktigt vad det är, låter som något man lagar till) eller hbtq:are. I någon Pride-demonstration kommer jag aldrig att dyka upp. 

De normkritiska skulle säkert avfärda mig - som absolut inte lider av "könsdysfori" - som heteronormativOkej, det köper jag. Inga problem. 

I likhet med många andra, kanske generationsbundet, hade jag ingen aning om vem den där Einár var. Letade upp texter ur hans hand. Fattar inte hans storhet: undermåliga rader, gangsterromantik, våldsglorifierande. 

Och jag skrämdes en morgon av röster i P1 som talade om honom och gängkriminaliteten som om det senare är något som är här för stanna. Ett normaltillstånd, inte det Sverige jag vill leva i. 

Sydafrikaniserat, med samhällsdrag jag tidigare bara upplevt just i Sydafrika. Men mer oskyddat och utsatt här än där. Större otrygghet i "Europas farligaste land" som tyska tidningen Bild häromdagen utsåg Sverige till. 

Apropå musik. En sådan som Håkan Hellström ger mig krupp. Däremot avnjöt jag på YouTube fyra (!) livekonserter in extenso med Rolling Stones. (Den sista från hösten 2021, bandet för första gången utan Charlie Watts.)

Bättre förr. Samtiden skaver. Jag hör inte hemma i den. En grumpy, old man? Låt gå för det.

Jag är kristen och troende. Och nationalist. Se där. Av bara hastigheten några stämplar eller etiketter till. 

Kalla mig skvader. Bäst så.

Bild: Wikipedia


8 kommentarer:

  1. Tack för det, Krister. Text efter viss identitetssökande tankemöda.

    SvaraRadera
  2. Har aldrig varit vänster men fördenskull inte bekväm med den nutida marknadskramande högern. Delar din skepsis och aversion mot etiketter. Ändå famlar man efter sådana ibland.

    Delar fullt ut din definition av etiketten radikalkonservativ — i båda leden. Den skulle absolut passa in även på mig.

    Och Ernst Jünger — Anarken och Skogsvandraren — var en genomfascinerande och komplex gestalt. Komiskt ojämförbar med de uppburna i vår ultraytliga selfie- och influencertid.

    Lätt att förstå sig på var han inte, Jünger. Mångfacetterad, djup, svårgripbar. Men som någon en gång sa — konsekventa människor är farliga (och tråkiga, kan väl tilläggas).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så rätt, konsekventa människor är farliga, tråkiga och fötutsägbara. Jag tror att de är ute efter logik men konsekvent är den simplaste formen av logik...

      Radera
    2. Finns knappast något tristare än förutsägbarhet, som på seminarierna i Upsala, man visste alltid vad som skulle komma ur deltagarnas mun. Leve det oväntade, det plötsliga!

      Radera
  3. Tack för feedback! Glad höra du läser Jünger, Frede. Cederbergs dokumentär sevärd just därför att man få se och höra Jünger. Passar på att tipsa, om du inte redan sett den, BC:s film om Sascha Andersson, som alla trodde var systemkritikernas beskyddare i DDR, och så visade det sig att han var IM:are. Men han förnekade det ihärdigt. Klart sevärd doc!

    SvaraRadera
  4. Mycket intressanta tankar om etiketter och stämplar. Etikett kan man väl sätta på sig själv, som någon form av deklaration, och stämpel sätter någon annan?
    Känns som att vi som hänger här tillhör en liten minoritet som övriga samhället skulle ha mycket svårt att sätta en stämpel på. Bara det är ju lite kul.

    I den svenska homogena enhetsstatem var det väl enkelt att säga vem som var höger och vem som var vänster, och höger var synonymt med konservativt och vänster synonymt med radikal. Sedan började väl begreppen glida under socialdemokratins dominans, socialdemokratin genomförde reformer stagnerade och blev konservativa. Radikaler fanns nu på båda sidor om makten. Till höger dominerade marknadsliberalerna och till vänster växte sig den feministiska och identitesfokuserade vänstern stark. Både klasskampsvänster och värdekonservativ höger försvann. Åren gick och socialdemokratin allierade sig med marknadsliberalerna, EU-höger och transatlatiska krafter. 11 september 2001 blev Sverige slutligen en del av av det neokoloniala imperiet. Få orkade protestera mot just detta men i ett politiskt landskap där Sverige hade sålt ut sig först till EU och sedan neoimperialismen fanns det inga stora frågor som gick att debattera eller ändra på utan stort folkligt stöd eller revolution. Därmed fick missnöjda till höger och vänster treva efter frågor att diskutera för att känna relevans i samhället. Identitetspolitiken slår igeom helt i falangerna med nationalism till höger och all övrig identitetspolitik till vänster. Sedan kom den s k flyktingkrisen 2016 och detta förstärke debatten mellan höger- och vänsterfalangerna ytterligare, samtidigt som socialdemokratin och den nyliberala "enda vägen" fortsätter att äta upp vårt land helt utan debatt om de riktigt stora frågorna. Istället kan en hel valrörelse handla om 7000 ensamkommande afghner istället för flera miljoner pensionärer. Det är precis så makten vill ha det...
    För mig som är kristen värdekonservativ, klassisk vänster (vad gäller ägande, arbetsrätt, internationell solidaritet m.m.) är det nya politiska landskapet hopplöst att förhålla sig till...

    SvaraRadera