Jag är en skvader

Under den dubbeltydiga, Lars Gustafsson kanske skulle undslippa sig egendomliga, rubriken radikalkonservativ har olika intellektuella insorterats. En sådan som den elitistiske, tyske tänkaren och modernitetskritikern Ernst Jünger (1895-1998). Eller Peter Luthersson, tidigare kulturchef på Svenskan. 

Det sammansatta begreppet är svårsmält. Och jag vill tro att det är uteslutande andra som kategoriserat de namngivna som just radikalkonservativa. Inget de själva ägnat sig åt. 

Varför skulle de? Vad blir överhuvudtaget bättre av att klistra på en etikett? Vår förförståelse? Vår läsning? Medför det inte endast att man som läsare börjar söka efter markörer och bekräftelse? Stänger till? Gör det lätt för sig?

Stämpeln på Luthersson satte dokumentärfilmaren Björn Cederberg - för övrigt med en film om Jünger (Ernst Jünger, 102 år i hjärtat av Europa, 1999), tilläts intervjua honom efter envis övertalning - när jag hemma hos honom, i Östberlins numera lattifierade Prenzlauer Berg, direkt frågade om han kunde namnge en svensk radikalkonservativ.

Jag är inte mycket för stämplar och etiketter. De som idag anser sig "vänster" i Sverige, fokuserade på "identitetspolitik" och "värdegrunder", skulle jag inte kalla så. Fokuseringen skymmer det grundläggande i samhället, produktions- och ägandeförhållanden.  

Publicisten och samhällsdebattören Ivar Arpi har döpt sin sajt till Rak höger. Men vad som är höger i den, kan jag inte reda ut. Sajtens titel är olycklig, missvisande.

Den borde snarare heta Rak verklighet. Arpi är ju realitetsorienterad, om man säger så. Sanningssökare, mytkrossare, ute efter den offentliga lögnen. Det får han också fan för. 

Beskylls för att sprida "vidrigheter" av dem, syftar på Dagens Nyheters Alex Schulman, som vill omdefiniera verkligheten och vad som pågår i vårt land. Samtalsblockerarna, grindvakterna.

Häromdagen fick jag frågan om var jag själv står politiskt nuförtiden. Jag tar det som en komplimang. Det går tydligen inte att enkelt fösa in mig i någon fålla, därför frågan. Det känns bra. Kanske underlättar en diskussion utan förutfattade meningar.

Jag dristade mig hursomhelst till att svara med ovannämnda skvadern radikalkonservativ. I frågor som rör jämlikhet och privatisering är jag vänster och socialist. Radikal kunde man också säga, förblir ett samhällskritiskt, ilsket rödskägg. 

Men ifråga om lag och ordning, kultur och livsformer, usch vad socialstyrelsetråkigt det sista låter, är jag konservativ. "Gammalmodig", kunde min salig mor ha sagt.

Jag är definitivt ingen woke (ärligt talat vet jag inte riktigt vad det är, låter som något man lagar till) eller hbtq:are. I någon Pride-demonstration kommer jag aldrig att dyka upp. 

De normkritiska skulle säkert avfärda mig - som absolut inte lider av "könsdysfori" - som heteronormativ. Okej, det köper jag. Inga problem. 

I likhet med många andra, kanske generationsbundet, hade jag ingen aning om vem den där Einár var. Letade upp texter ur hans hand. Fattar inte hans storhet: undermåliga rader, gangsterromantik, våldsglorifierande. 

Och jag skrämdes en morgon av röster i P1 som talade om honom och gängkriminaliteten som om det senare är något som är här för stanna. Ett normaltillstånd, inte det Sverige jag vill leva i. 

Sydafrikaniserat, med samhällsdrag jag tidigare bara upplevt just i Sydafrika. Men mer oskyddat och utsatt här än där. Större otrygghet i "Europas farligaste land" som tyska tidningen Bild häromdagen utsåg Sverige till. 

Apropå musik. En sådan som Håkan Hellström ger mig krupp. Däremot avnjöt jag på YouTube fyra (!) livekonserter in extenso med Rolling Stones. (Den sista från hösten 2021, bandet för första gången utan Charlie Watts.)

Bättre förr. Samtiden skaver. Jag hör inte hemma i den. En grumpy, old man? Låt gå för det.

Jag är kristen och troende. Och nationalist. Se där. Av bara hastigheten några stämplar eller etiketter till. 

Kalla mig skvader. Bäst så.

Bild: Wikipedia